4

”åh nej, inte morgon igen…”mumlade Alice tyst för sig själv när hon hörde väckarklockan ringa. Hon drämde till med handen mot nattbordet men missade väckarklockan. Istället utspelades samma procedur som dagen innan. Alice dagbok ramlade ner på golvet och sidan som låg uppslagen var den som Alice skrivit kvällen innan. Denna sida var däremot inte fläckad av tårar. Men Alice kom ändå inte ihåg vad hon hade skrivit. Så hon tog upp boken och började läsa:

”Dagboksanteckning 20/1-2009

Idag såg jag en hemlös… det var inte första gången men det var första gången jag verkligen tyckte synd om personen som satt där i slitna kläder och inte ens orkade hålla ögonen öppna. Jag blev arg på mina kompisar när de tryckte ner de hemlösa. Varför blev jag det? Jag kände inte ens dessa människor och ändå så riskerade jag min vänskap till linda för att försvara dem… För det var precis på håret att jag slog till Linda. Det var bara för att hon skrivit så dumma saker. Har börjat tvivla på mina kompisars vänskap. De är så ytliga… och jag är tyvärr inte bättre själv. Daniel hade rätt. Jag har inte mognat ett dugg sen åttan. Men varför, det borde ju vara en självklarhet att man blir vuxen med åren. Eller var det någon man var tvungen att kämpa sig till…?”

Alice slängde ner dagboken på marken igen och reste sig långsamt upp. Hennes huvud dunkade och hon fick kämpa för att hålla ögonen öppna. Varför kunde man inte få börja klockan tolv i skolan? De gjorde ju ändå inget viktigt. Varför skulle man ens vara duktig i skolan? Det tjänade ingenting till ändå. Men Alice visste att hon inte menade det hon sa. Visst kunde hon ta det lugnt ibland men när ett prov eller en viktig uppsats kom upp var hon tvungen att plugga järnet och hon blev alltid lika besviken om hon inte fick högsta betyg. Hon var den enda av hennes vänner som satsade i skolan. Vilket gjorde att hon många gånger hade fått fuska åt hennes vänner. De kallade henne svikare om hon sa emot. Hon släpade sig fram genom rummet och klev sakta in i sin garderob. Idag skulle hon spendera lång tid där.

När Alice gick fram emot sitt skåp möttes hon av Lindas blick. Linda stod precis bredvid Alice skåp lutad mot en vägg. Hon såg inte glad ut men inte heller arg. Mer bekymrad. Alice fortsatte gå mot skåpet och trots att hon var framme hade Linda inte öppnat munnen. Alice tog lugnt och stilla fram böckerna och skulle precis stänga skåpet innan hon såg bilden hon hade uppsatt på dörrens insida. Det var en bild på henne och Daniel från förra skolbalen. Hon hade haft en underbar rosa siden dröm på sig och Daniel hade haft en vit kostym. Nu när hon såg fotot såg det ut som om Daniel hånlog åt henne. Hon ryckte snabbt ner bilden med handen så att vissa limfläckar stannade kvar på dörren. Hon brydde sig inte om att leta upp en sopptunna utan knölade ihop bilden och kastade den bakom sig. Oturligt nog så kom Daniel gående precis i denna stund och han fångade smidigt upp lappen. Han knölade ut den och små skrattade när han såg vad den föreställde. Sen kollade han på Alice och skakade på huvudet. Han gick långsamt fram mot henne och Alice började undra om han hade ångrat sig, om han ville ha henne igen. Men Alice behövde inte undra länge. För Daniel öppnade fort munnen. Ett tag såg det ut som om han tänkte kyssa henne men sen sa han:

-     Jag trodde kanske att du inte var så omogen i alla fall men nu har du bevisat att du är det!

Sedan så gick han lugnt därifrån men innan han försvann så vände han sig om och blinkade till henne, nej, vänta, inte till Alice utan till Linda. Varför i hela världen blinkade Daniel till Linda? Alice smällde fort igen skåpet så att det hördes ett skrammel och vände sig emot Linda. Det sköt blixtar ur Alice ögon och hon så hotfullt på Linda.

-     Varför, om jag bara får fråga, blinkade Daniel till dig?

-     Han ville väl bara hälsa.

Linda lät alldeles för glad för att mena det hon sa och Alice kände linda tillräckligt väl för att märka att hon ljög. Alice tryckte sig närmare Linda och såg henne rakt in i ögonen.

-     Linda, säg sanningen nu, varför blinkade han till dig?

-     Okej, okej, Det hela började igår. Efter vår shoppingtur, jag var på väg hem och som du vet så bor Daniel och jag ganska nära varandra. Han stod nämligen och väntade vid busshållsplatsen och han vinkade till mig att stanna. Jag stannade självklart för att inte verka oartig. Han frågade mig ifall att du mådde bra, jag svarade att du mått bättre. Han var väldigt orolig för dig och han frågade om jag förstod varför hann gjort som han gjort. Jag svarade att det gjorde jag. Han ville bara ha en morgnare tjej. Och jag sa att jag förstod det… sen så började han le igen och frågade om inte jag och han skulle ge det ett försök… Jag ville inte göra så mot dig så jag sa att han borde försöka en gång till med dig innan jag kunde gå ut med honom… och nu antar jag att han har försökt… och att det var därför han blinkade åt mig…

Alice famlade till och grep tag i Lindas axel. Hon var plötsligt så yr i huvudet. Det var så mycket information på en gång, först hade hon blivit lycklig över att Daniel var orolig för henne sen arg på Linda för att hon tyckt att det var bra av honom att göra slut. Sen vansinnig på Daniel att han faktiskt ville bjuda ut min bästa vän samma dag som vi gjort slut och sen att Linda faktiskt gått med på det… eller, ja typ i alla fall. Alice huvud snurrade och hon visste inte om hon skulle kunna få fram ett ljud… tillslut så flåsade hon fram:

-     Hu… ur kunde du?

Linda vände bort ansiktet och Alice grep hårdare tag om Lindas axel. Hon tvingade Linda att vända tillbaka ansiktet och sa återigen:

-     Hur kunde du, du visste hur mycket detta skulle såra mig… hur kunde du någonsin göra något sådant emot mig.

Denna gången lät Alice röst fortfarande knapp bärande men den lät oerhört arg. Alice var arg men även besviken. Linda vände upp ansiktet återigen och kämpade fram ett svar.

-     Förlåt Alice, förlåt, det var precis efter att du reagerat så konstig om de där hemlösa och jag var fortfarande arg på dig… jag ska inte gå ut med honom om du inte vill.

Vadå om hon inte ville, vad trodde Linda egentligen, skulle Alice någonsin tveka om hon ville att Linda skulle gå ut med hennes ex och den kille hon fortfarande var kär i.

-     Det hände ju inget, jag menar en kyss är inte så mycket det händer bara.

Alice ryckte till och Linda slog handen för munnen. Hon kollade skräckslagen på Alice och fick panik. Alice var precis beredd att slå till henne när hon sakta sänkte handen igen. Om Daniel tyckte att hon var så omogen skulle hon minsann visa att hon inte var det. Hon drog tillbaka sin hand ifrån Lindas axel och skyndade förbi linda. Hon orkade inte med att se på henne en sekund till. Inte efter vad hon hade gjort.

Hela matematiken lektionen satt Alice i helt andra tankar. Visst skrev hon ett tal då och då men hon hade så mycket annat att tänka på. Framför allt detta med linda. Men Alice kunde på något vis inte släppa detta med de hemlösa hon sett igår. Den stackars kvinnan som sett så utsvulten ut… tänk om det faktiskt var hennes barn hon ville ge mat till. Tänk om det fanns barn som inte fick någon mat alls som inte hade sina föräldrar kvar som strax skulle svälta ihjäl. Alice ryckte till. Nej, det fick inte hända. Alice hade igår trott att det hjälpte dessa människor att ge lite pengar men det fanns säkert så mycket mer att göra. Inte kunde det räcka för dem att få en tia. Visst de kunde bli mätta för en stund men det skulle bara göra att hungern dagen efter skulle bli ännu värre. Men vad kunde Alice göra? Hon var ju knappt vuxen hon själv. Men Alice var tvungen att försöka. Denna gång skulle hon åka in till stan ensam. Och då skulle hon minsann prata med de hemlösa hon träffade!

Så där ja, hoppas ni gillar den fortfarande.

2

-     Och därför kära elever, så förde Napoleon ut frankrike i krig för att sammanföra de olika… bla bla bla…

Suck… Alice skulle aldrig få godkänt på de prov som Mr. Tråkmåns precis förklarade även om hon ansträngde sig för att lyssna. Det fanns ingenting som var tråkigare än just detta ämne. Att någon faktiskt kunde erbjuda sig att jobba och forska om detta frivilligt! Det var helt otroligt. Det var fortfarande en halvtimma kvar på lektionen och hennes klasskamrat Annett hade slocknat för en kvart sedan så hon hade ingenting att underhålla sig med. Fast ett litet spratt hade hon väl tid med. Alice rev snabbt och ljudlöst ut en tvåcentimeters lapp ur sitt kollage block och började skriva ner något med sin blyertspenna. Annett, som fått sig en stöt av Alice arm när hon rivit ut sidan, började intressera sig för vad hon skrev och lutade sig sakta fram. Alice visade stolt upp vad hon skrivit och pekade en liten bit bak i klassrummet på en lite mulligare flicka. De båda började fnissa men tystnade genast när läraren vände sig om och gav dem en lång blick. Men så fort han vänt ryggen om igen skickade Alice iväg en liten ihop knölad boll mot den andra flickans bänk. Flickan tog upp den och läste och blev plötsligt röd i ansiktet. Då kunde inte Alice hålla sig för skratt längre utan hon började skratta så att tårarna sprutade.

-     Ska jag be dig att gå ut Alice?

Frågade läraren strängt. Alice tystnade återigen och satte sig ordentligt på sin stol. Eftersom hon snart skulle få se det roliga hon åstadkommit kunde hon plåga sig själv en stund med lite tråkig historia.

– Vad var det du skrattade åt?

Frågade Linda när hon kom mot Alice efter S-lektionen. De stod ute i korridoren och det vimlade med hundra tals av elever runt om dem. Alice drog med sig Linda in till ett hörn bredvid några skåp och viskade:

– Jag skrev en fin liten lapp till Kerstin där det stod: ”möt mig vid flaggstången runt lunch så att vi äntligen får vara tillsammans, din för evigt/Rick” Förstår du vad roligt det kommer att bli att se på! Kom vi måste skynda oss så att vi inte missar det roliga!

Så sprang de båda iväg i korridoren, skrattande om vartannat och de fick väldigt många blickar som sa, vad har de fått i sig, och de verkar ju vara helt puckade!

Alice och linda hann precis ställa sig i ordning bakom några buskar i närheten av flaggstången innan de såg Kerstin komma gående. Trots att de var på så långt avstånd så kunde de ändå se att hon hade lagt på lite extra smink och speciellt extra rouge. Alice var tvungen att erkänna för sig själv att hon såg rätt så söt ut. Alla hade alltid vetat att Kerstin var hur kär som helst i Rick. Ända sedan första ring då hon börjat hade hon givit sig till känna med det. Alla visste lika mycket att Rick aldrig skulle bli tillsammans med Kerstin. Han var en av de snyggaste killarna i hela trean och var bästa vän med den absolut snyggaste, nämligen Alice pojkvän Daniel. Så egentligen kunde inte Alice förstå hur Kerstin ens kunde tro att Rick någonsin skulle vilja ha henne. Om Alice var i Kerstins tillstånd skulle hon aldrig någonsin ha trott på en sådan lapp. Nu stod Kerstin där i alla fall, hoppandes och full av förväntan. Nu hade även Annett slutit upp bakom de två andra flickorna och gav ifrån sig en fnissning när plötsligt Rick dök upp tillsammans med Daniel och flera killar till. De var självklart på väg till matsalen men det förstod inte Kerstin. Så hon tog ett djupt andetag och började gå emot killarna. Hela skolgården stannade upp. Alla som var på väg ifrån olika byggnader till matsalen stannade till för att se, till och med de små barnen som lekte i sandlådan en bit därifrån flyttade sig uppmärksamhet till det som höll på att ske på skolgården. Nu hade killarna lagt märke till att Kerstin var på väg emot dem och de började flina. Daniel ställde sig längst fram tillsammans med Rick. Det såg nästan ut som o de var livvakter till resten av gänget. Kerstin började närma sig och eftersom flickorna nu inte skulle dra till sig någon uppmärksamhet så smög även de sig fram från sitt gömställe och ställde sig så nära det gick utan att dra till sig för mycket blickar. Nu hade Kerstin nått fram till killarna och Daniel lutade sig fram emot henne och frågade

– vad vill du då Kerstin?

-     Ja… jag… sk…skull… skulle vil… vilja p… prat… prata m… med ..rick… Jag skulle vilja prata med rick.

Det första hade hon stammat men sedan hade hon samlat ihop sig. När hon pratat klart hade hon vänt sig ifrån Daniel för att ge Rick ett leende. Hennes leende blev besvarat otroligt nog. Alice började undra vad i hela friden Rick höll på med. Han kunde väl aldrig någonsin ha en enda tanke på att bli tillsammans med Kerstin… eller kunde han det?

-     Du kan få prata med Rick, varsågod!

Sa Daniel medan han smålog och lämnade plats åt Kerstin så att hon kunde stå så nära Rick så möjligt.

-     eh… gärna ensamma…

Kerstin började rodna… hon började känna sig obekväm i hela situationen och hon undrade varför hon gjort detta. Daniel skakade på huvudet och låtsades se förtvivlad ut.

-     Men Kerstin lilla, litar du inte på oss, Ricks kompisar. Vi ska inte berätta dina hemligheter.

-     Jo, det var ju det att jag ville prata med Rick om den lappen som jag fick på so lektionen för det var ju så att jag blev väldigt chockad men samtidigt glad för jag hade ju väntat på detta i flera år och så började jag fundera och jag vill bara att Rick ska veta att det är ett antal regler jag alltid har för mina pojkvänner, nummer ett, så får han inte röka, snusa eller hålla på med någon sorts drog, nummer två så tänker vi inte ha sex innan vi gifter oss, nummer tre så ska vi inte kyssas förens efter en månad när vi har varit tillsammans, nummer fyra, jag ska bestämma namnen på våra barn, nummer fe…

-     Ursäkta damen men nu tror jag att du tar ut lite i förskott.

Daniel hade stoppat Kerstin i hennes predikan om hennes och Ricks förhållande. Flera på skolgården hade börjat skratta och Alice själv stod och var tvungen att hålla sig för munnen för att inte skicka iväg ett elakt litet fniss.

-     Rick har inte skickat dig någon lapp, eller hur Rick?

Sa Daniel med en lång blick mot Ricks håll. Rick skakade med villigt på huvudet och fäste blicken vid hans skor. De såg tydligen väldigt intressanta ut. Nu hade Kerstins blå ögon fyllts av tårar och Alice såg att det var precis vid bristningsgränsen till att hon skulle storgråta. Alice gick genast fram, ställde sig bredvid Daniel och försökte göra sig så lång som möjligt så att hon kunde se ner på Kerstin. Hon skakade på huvudet och sa:

-     Kerstin lilla, inte trodde du väl någonsin att Rick skulle visa intresse för dig. Du är den mest opopulära tjejen i hela skolan och han är en av de mest populära killarna. Hur skulle ett sådant par se ut?

Alice visste att det var riktigt elakt sagt men hon visste också att det var just de få orden som behövdes för att Kerstin inte skulle kunna hålla sig längre. Hon började stortjuta och satte rak kurs mot tjejtoaletten bredvid matsalen. En gnutta skuld högg till i Alice men den glömde hon snabbt bort när hon hörde Lindas och Annetts skratt bakom sig. Hon vände sig om och log triumferat.

-     Det där måste ni erkänna var årets bästa spratt!

-     Var det du som gjorde detta?

Daniel såg förbryllat upp på Alice. Hon tittade ner i marken när jag såg hur iskalla hans ögon såg ut. Det var ett stygn av förtvivlan i dem.

-     Jag trodde att du gillade sådana spratt, du brukar ju alltid retas med dina killkompisar.

-     Ja, men jag gör det på ett schysst sätt. Du var rent ut sagt elak mot den där stackars flickan. Jag som alltid tyckt du var mogen. Nu inser jag att jag kanske gjorde fel i att tro att ålderskillnaden mellan oss inte skulle spela någon roll. För det verkar som om den gör det…

-     Nej Daniel det stämmer inte!

Alice hörde hur gäll och hes hennes röst lät men hon brydde sig inte. Daniel var den enda i hela världen som älskade henne och hon skulle inte klara av att han lämnade henne. Nu var det hon som var nära till tårar. Hon hade börjat darra och gripit tag i Daniels arm. Hon la inte märke till att återigen hade allas uppmärksamhet vänts mot flaggstången och de människor som stod runt om den.

-     Snälla Daniel jag ber dig, snälla förlåt mig, det var bara ett oskyldigt spratt.

-     Oskyldiga spratt hade vi tid för när vi gick i åttan och i nian, inte på gymnasiet. Du beter dig som en barnunge. Kerstin själv är mognare än du, åh, kom igen, börja inte gråta nu!

Alice kunde inte hjälpa det längre, hennes tårar hade börjat spruta och hon pressade sitt ansikte så nära Daniels arm att hans skjortärm snart var dyngsur. Hon hade fallit ner på knä och såg nu bönfallande upp på honom. Först gav han henne en blick som sa: Åh jag vill ju inte göra dig ledsen, gumman kom igen nu, nu så ser vi till att du blir glad igen. Men sen kom en annan blick. En blick fylld av hat. Daniel började skaka av Alice från sin arm vilket gjorde att hon stöttes ner mot den hårda asfalten. Hon böjde sakta upp huvudet igen och såg honom försvinna bort mot matsalen. Precis innan han skulle gå in vände han sig om och såg rätt mot henne. Hatet i hans blick var borta. Där fanns bara nu en besvikelse. En besvikelse som skar djupt in i Alice själ. Han skakade på huvudet och gick in i matsalen. Alice sjönk ihop mitt på skolgården och började storgråta. Hennes två vänner kom fram och hjälpte henne upp. I hennes öra hörde hon Linda viska:

-     Han var ändå ingenting för dig Alice!

Men det hade han varit, han hade varit hennes allt…

-     

3

-     Men tjejer, jag vet inte om jag orkar en dag på stan, jag är ganska trött efter det som hänt.

Alice röst lät spänd och hes jämfört med vad den brukade. Hon hade suttit på toaletten och gråtit hela lunchen. Men egentligen var hon inte så ledsen. Hon skulle inte sakna Daniel så mycket. Men hon skulle sakna att vara tillsammans med den snyggaste tredjeringare hon någonsin mött. Hon skulle sakna de avundsjuka blickar hon så ofta fått av så många olika människor. Nu var det meningen att hon, linda, Annett och ytterligare en av Alice närmsta vänner Sofie att åka in till stan, Drottninggatan för lite shopping. Eftersom alla hade ungefär lika rika föräldrar som Alice hade alla råd med en shopping tur i veckan. Nu var inte Alice i precis humör för detta men hon visste att hon aldrig skulle kunna tala sig ur det hela.

-     Kom igen det är bra för dig, du blir ju alltid lika lycklig av att gå i affärer, shoppa lite nya kläder, kanske ett par nya skor till garderoben?

Lindas ord ekade i hennes öre, du blir ju alltid så lycklig av shopping. Så det var det hon blev lycklig av, vilka framtidsplaner hon hade framför sig. Men hon orkade inte tjafsa emot. Hon rycket till sig sin mörkblå björnborg väska ut skåpet, smällde igen det och anslöt sig till de andra tjejerna. De började gå mot utgången men samtalande medan.

-     Han var ändå inget bra för dig

-     Du kommer att hitta någon bättre

-     Killar är inte hela livet

Dessa tre meningar hade hon hört hela dagen lång. Det var lätt för dem att säga så, de var ju inte singlar. De skulle inte vara tvungna att förklara för var enstaka liten människa att ens pojkvän dumpat en för att man var för omogen. De skulle inte behöva sitta ensamma på skolbalen som kom i maj. Visserligen skulle nog även Alice kunna hitta någon som ville gå med henen men hon skulle inte få gå med den hon älskade. Sen slog tanken henne som kommit tillbaka till henne flera gånger under dagen. Tänk om Daniel hittar någon annan, tänk om han tar med en annan tjej till skolbalen. Nu hade tjejerna kommit fram till bussen och klivit på. Solen gassade utanför så de alla bar sina jackor över armen. De gick genast längst bak i bussen och satte sig. Alla fyra tog upp solglasögon, mobiltelefon och läppglans. Även om Alice satt på läppglans innan hon gick från skolan kunde det nog behövas ett extra lager. Sedan satte hon på en låt på ipoden och lutade sig tillbaka. Det tog en timme att åka ifrån upplands Väsby in till stan så hon kunde lika gärna passa på att vila. Det var en av de saker som sög med att bo långt ifrån stan.

Tunnelbanan saktade ner och man hörde dånet av många människor som trängdes. Dörrarna öppnades och flickorna skyndade upp för trapporna. Ingen av dem ville stanna länge nere i trängsel. Uppe på gatan var det också fullt med folk men där gick det i alla fall att andas. Det fanns fortfarande mellandags reor kvar och just denna vecka hade cheep Monday börjat med sin super rea. Så den klädes affären var första stopp. De började röra sig bortåt i en lagom takt och började småprata om ditt och datt. Alice var inte så intresserad i samtalet. Det var hon alldeles för trött för. Plötsligt såg Alice något som drog till sig hennes uppmärksamhet. Utanför hm satt en gammal kvinna med en skylt bredvid sig som sa ”Ge mig mat”. Kvinna var kläd i en stor utsliten röd rock och det såg ut som om hon inte använt en tvål på flera år. Visst hade Alice sett hemlösa förut men nu så hon för första gången med riktigt öppna ögon. Hon tog ett kliv fram och släppte ner några tior i den kopp som stod nedanför skylten. Damen nickade till tack och gav Alice ett leende. Annett tog snabbt tag i Alice arm och drog henne bort ifrån tanten.

-     Vad håller du på med Alice?

-     Vad?

-     Du kan inte ge en hemlös pengar, hon kommer säkert att köpa sprit för det!

Annetts sista ord var som ett slag i magen för Alice, varför skulle kvinnan köpa sprit. Hon bad ju om mat, och varför skulle Alice inte kunna dela med sig lite av sina pengar hon hade ju så mycket. Men det västa kom när Linda öppnande munnen.

-     De får skylla sig själva! De har själva valt detta, alla de som är på gatan har bara sig själva att skylla. De kunde bara resa på sig och få ett jobb. Pappa sa att han hatade de som satt och tiggde på gatan.

-     Hur kan din pappa hata dem, de kanske inte alls har något val, har du täkt på det va!

Alice hade ställt sig hotfullt nära linda och nu ryggade hon tillbaka. Varför hade hon reagerat på det sättet? Hennes pappa tyckte ju precis likadant som Lindas pappa, Alice själv hade hållit med sin pappa senast förra veckan. Men Alice hade på något sätt ändrar åsikt. Hon visste inte vad som gjort det men det var något med de hemlösa som nådde hennes hjärta. Hon tyckte så synd om dem.

. – Vad håller du på med?

Lindas ord lät både rädda och arga, hon såg på Alice med en storts avsmak, lite som om Alice nu hade blivit en av dem.

-     Äsch, nu fortsätter vi att gå om vi ska hinna någon vart idag, Alice är säkert bara trött efter hennes länga dag och allt.

Sofies ord lugnade oss alla men Alice visste att hon inte hade reagerat på detta sätt för att hon var trött. Hon var fortfarande förbannad på Linda men eftersom hon inte ville bråka var det bäst att låta det vara. I affären kom Alice på lite bättre humör, hon hittade en hel del saker och hon shoppade för 1500kr. Men så fort hon stigit ut ur affären fick hon hemskt dåligt samvete. Tänk vad den hemlösa kvinnan kunde ha gjort med pengarna. Tänk om hon hade ett barn som hon behövde ge mat till. Då kunde Alice pengar räcka långt, men nu hade hon köpt allt. Hon tvekade i någon sekund på att gå tillbaka med sakerna men hon visste att hon i så fall skulle behöva förklara en hel del för hennes pappa om var alla pengarna tagit vägen. Han hade inget emot att hon shoppade kläder dygnet runt men han krävde alltid att få se de kläder hon handlat. Linda kastade fortfarande konstiga blickar mot Alice, för att slippa frågor dagen efter tog Alice till ordnad.

-     Förlåt Linda, jag reagerade för hårt. Jag är bara jätte trött efter allt detta med Daniel och så var jag bara jätte trött och så men…

-     Det är lugnt Alice, vi förstår dig.

Alice suckade av lättnad. Trots att hon och Linda hade olika åsikter om en enda sak så hade de löst det. Hon skulle inte klara av att förlora sina vänner också, absolut inte på samma dag som hon förlorat sin pojkvän i alla fall. Egentligen visste hon inte hur verkliga dessa vänner var. De hade inte så djupa band till varandra i alla fall. De hade aldrig gått igenom något svårt tillsammans eller stött på en prövning. Den enda anledningen till att de var vänner var egentligen att alla fyra var enormt rika. De hade hittat varandra första dagen i ettan och direkt förstått att allas föräldrar hade lika mycket pengar. För tidigare år hade Alice haft problem med att hitta vänner. De hade alltid varit lite för fattiga. Inte alls för att Alice hade något emot fattiga det var bara det att hon alltid var så mycket bättre än dem. Och alla de som varit hennes kompisar innan hade förundrats så mycket över hennes hus och rum, visst kunde det vara kul i början men efter ett tag hade hon tröttnat på det. Resten av dagen gick de omkring i olika affärer och Alice såg flera hemlösa än hon någonsin sett sammanlagt i hela sitt liv. Ett tag undrade hon om hon inbillade sig, eller om det faktisk satt någon där under skylten eller lutandes mot bilarna. Alla hade samma uppsyn mot henne. De hoppades inte ens att hon skulle ge dem pengar. De såg henne som rikemansflickan som inte brydde sig om någon mer än henne själv. Men just denna dag stannade Alice till vid varje kopp eller hatt hon såg och släppte ner en tjuga. Mannen eller Kvinnan som satt vid koppen blev genast glad och tackade storartat. Men Alice ville inte att de skulle tacka. Hon hade knapp gjort någonting för dem. Visst kunde de få lite mat just den dagen, men svälten i morgon skulle bli ännu mer outhärdlig. Hon kände sina vänners blickar i ryggen varje gång hon plockade upp pengar ur portmonnän men ingen vågade säga något. Trots att de alla sagt förlåt hade ingen glömt hur Alice uppträtt mot Linda, och det vill inge vara med om igen,

 Det blev visst två:P

”Dagboksanteckning 19/1-2009

Det är en sak jag inte förstår… eller, det är ganska många saker jag inte förstår men speciellt en som jag börjat fundera över på sistone. Igår hade vi ett möte om vad vi skulle göra med vår framtid och jag började fundera vad som skulle kunna göra mig lycklig när jag blev äldre, försökte tänka på det som gör mig lycklig nu … gissa vad jag kom fram till… Det var såå själviska saker, så okänsliga saker. Jag hade skrivit att min dator gjorde mig lycklig när så många andra hade hittat en viktig mening med livet i vad de skrev, men vad skulle jag kunna använda min dator till när jag blev gammal. Det gick alltså inget vidare för mig med den uppgiften så jag fortsatte fundera på väg hem, vid middagsbordet, till och med fram för teven lämnade inte denna fråga mitt huvud… Det var först när jag lagt mig ner och slutit ögonen jag kom fram till det… Trots att jag hade allt i världen, två föräldrar som gav mig vad jag ville, en egen bil som stod parkerad på uppfarten (trots att jag inte skulle få körkort förens om ett år), högsta betyg i alla ämnen, den snyggaste killen som pojkvän, så räckte inte detta… Jag var inte älskad… Jag var helt enkelt inte lycklig.”

Det var en solig morgon då Alice klev upp ur sängen, när hon puffade till sidentäcket för att få någon möjlighet att resa sig hörde hon en svag duns. Hennes dagbok hade hamnat på golvet och låg nu uppslagen, den sida som visades var den hon skrivit kvällen innan… till sin förvåning var sidan fläckad av tårar. ”Vad i hela friden hade jag för mig igår” mumlade Alice för sig själv innan hon snabbt och smidigt reste sig upp och sparkade in dagboken under sängen. Hon borde ha slutat med sin dagbok för flera år sedan. Hon visste ju mycket väl hur barnsligt det var att skriva dagbok. Det var ingenting för en sjuttonåring. Garderobsdörrarna stod öppna och bara väntade på att hon skulle stiga in, välja den snyggaste outfit och sedan gå till skolan där hon självklart skulle vara snyggast av alla. Hennes garderob skulle nog kunna gå att jämföra med en av de mellanstora affärerna i en galleria, rummet var ungefär lika stort som en vanlig familjs vardagsrum, i ena hörnet fanns det rader av hyllor fulla av skor, vid bara en kortaste anblick skulle man nog kunnat ana att där fanns mer än ett hundra tal skor. I andra hörnet började en klädstång som sträckte sig ända ner till andra änden av rummet. På den hängde allt ifrån de vackraste balklänningar till den tuffaste och dyraste shortsen som gick att få tag på. Till vänster om klädstångens slut fanns en hylla där tusen små silvriga askar stod. I dem fanns smycken för flera tusen kronor. Bredvid smyckes hylla och alldeles intill dörren fanns ett litet skåp fullt med de senaste produkterna ifrån L’Oreal.  Alla väggar i rummet och alla möbler gick i samma tema, baby rosa och benvitt samt ett mörkrosa sidentyg som hängde ner ovanför dörren så att Alice kunde dra igen om sig när hon bytte om. Men det viktigaste av allt fanns på väggen mittemot den stora klädstången. Där fanns den största spegel du någonsin sett. Den täckte hela väggen och fortsatte att löpa upp mot taket till den nådde den andra väggen. För vilken flicka som helst vore detta rum en sagodröm att bara få stiga in i en enda gång. Men för Alice hörde det till vardagen. Visst hade hon tjatat och tjatat om denna garderob i flera veckor och sen snällt tackat sina föräldrar när hon fått den men hennes tacksamhet hade bleknat med veckorna som gått, efter bara några veckor hade nästa önskemål stått på listan, och så vidare och så vidare. Nu var det i alla fall dags för dagens kläder. Eftersom att det var sol ute kunde hon ha något lite tunnare, visserligen var det fortfarande snö och frost ute men om man ville vara fin fick man allt lida pin. Dagens val stod mellan ett par blekta ljusblå jeans men hål i tillsammans med en vit silkesblus som man knöt i midjan och ett par åttacentimeters högklackade ljusblå pumps eller en kort, tajt svart tud topp med ett mörkgrön paljett skärp runt till svarta leggings och ett par gröna ballerina som gick i samma färg som skärpet. Eftersom att svart väldigt lätt blev för varmt ute så fick det bli jeansen och blusen. Alice var oerhört nöjd när hon ställde sig framför spegeln. Hon såg både vuxen ut men ändå på ett ungdomligt sätt. Mitt emot henne stod en ung kvinna som såg väldigt självsäker ut, kanske mer än hon egentligen var, en kvinna som alltid älskat sitt långa blonda, lagom vågiga hår, blåa ögon och rosiga kinder. En sak som var ovanlig med Alice till skillnad från hennes vänner var det faktum att hon aldrig sminkade sig. Hon kände inte att det gjorde någon nytta. Hon kunde inte bli vackrare. När hon hörde sin mammas röst ifrån nedervåningen kom hon tillbaka till verkligheten. Om hennes mamma tittat rätt på klockan hade hon bara tio minuter på sig att äta frukost för att sen springa sina femhundrameter till busshållsplatsen.

Nere i köket möttes hon av en idyll hon mött varje dag i hennes liv. Hennes mamma, som satt rak i ryggen, i en svart kjol och kavaj, håret uppsatt i en knut och glasögonen riktade mot tidningens framsida. Mittemot henne satt hennes far, i en lika svart kostym med portföljen ståendes vid hans fötter, han hade cigarren i munnen vilken han för stunden tog ut för att ta ett djupt andetag. Sen tillbaks med den i munnen och blicken återigen vänd till teven som stod tvärsöver rummet och visade rapports morgonsändningar. På bordet stod två halvdruckna kaffekoppar och ett fat med salta kex. Vilken nyttig frukost, tänkte Alice, innan hon slog sig ner för att roffa åt sig ett kex och hälla upp ett glas juice åt sig själv.

– Har du sovit gott gumman,

Hennes mammas ord väckte henne ur henens dagdrömmeri. Hon svamlade till och mumlade sakta fram:

– jo då det fungerade men jag…

längre hann hon inte innan hennes mamma reste sig upp och meddelade att hon var tvungen att gå till jobbet. Hennes mamma hade knapp hunnit stänga dörren innan Alice pappa snabbt reste sig upp gav Alice en kyss på pannan och stormade ut i samma takt som mamman försvunnit. Nu var hon ensam igen. Visserligen tyckte Alice om ensamhet men inte i så stor mängd som hon fick det. Visst hade hon alltid vänner i skolan och hon gick aldrig hem tidigt en eftermiddag, det var bara det att hon saknade den intima känslan som hon sett sina vänner ha med sina föräldrar. Hon kunde aldrig någonsin minnas henne själv krypa upp i hennes pappas famn likt hennes vänner hade gjort. Inte heller hade hon någonsin sett hennes mamma baka. Det var som om hon var familjens husdjur, så länge man gav dem något att leka med förväntade man sig att en skulle vara nöjd. Men Alice var inte nöjd. Ända sedan tidiga barnår hade hon drömt om ett syskon. Hon hade tiggt och bett om det, hon hade inte kunnat förstå varför hennes pappa inte bara kunde köpa det åt henne eftersom han kunde köpa allt annat. På senare år hade hon förstått att hennes mor inte hade möjligheten att ge henne ett syskon vilket först hade krossat hennes hjärta men sedan smält in. Hon hade accepterat att hon skulle förbli syskon lös. Samtidigt så hade hon något som skar så djupt inom henne varje gång hon sa ordet syskon lös. Som om det inte stämde. Men det visste hon ju, hennes föräldrar skulle aldrig gömma ett syskon för henne. Plötsligt dånade klockan i matsalen till och Alice tog en titt på sitt armbandsur.

- Skit också, nu kommer jag försent igen!

Sa Alice förargat innan hon skyndade ut till hallen för att göra sig i ordning.

ledsen att jag inte skrvit. Har fullt upp. Men jag är trött och utmattad.