We're used to stand by eatchother,
your always nere
but lately you have'nt been around
and that kills me step by step

it feels so strange
why did it have to change

where are you to finish my lines
where are you to hold my hand
where are you to stand by me
I'm tierd of being for myself
Cause I'm missing my second half

We could see eatchothers thoughts
we could tell eatchothers mind
you knew how I felt
and i could see your feelings

it feels so strange
why did it have to change

Where are you to finish my lines
where are you to hold my hand
where are you to stand by me
I'm tierd of being for myself
Cause I'm missing my second half

Forever, and ever and ever
i'll be there
In the past, the present and the future
I'll be there

Where are you to finish my lines
where are you to hold my hand
where are you to stand by me
I'm tierd of being for myself
Cause I'm missing my second half

Your my best Friend
cause your my second half

En sak som gör mig varm i själen. Är att förstå vad jag gör här. Förstå varför jag träffar de människor jag gör. Jag bad om en uppgift, och jag fick den. Jag vill kunna se in i människor, men istället så öppnar de sig för mig. Jag ser fram emot att få se livet, se sanningen...Se det jag tror är sant.

Vet du om allt som sker
eller låtsas du bara
ser du allt jag vill
eller blundar du
bryr du dig om det jag ber om
eller struntar du i det
finns du där för mig
eller har allt varit en lögn

Jag vet innerst inne att du finns
att du finns där
jag vet att du ser,
jag vet att du känner,
jag vet att du bryr dig
Jag vet.

Full av intryck, och tankar. Orkar inte blogga omkring det just nu. Hörs av imorgon!

Efter sommaren 2009 trodde jag jag utvecklats så mycket som jag kunde göra, eftersom jag varit på mitt konfirmations läger. Men det visar sig att jag utvecklades mycket mer under året som skulle komma. I min tanke hade jag förändrats mycket under den sommaren, men det var först efter den som jag fick chansen att visa personen och att faktiskt utvecklas till personen! Det har varit ett fint år. Ett spännande år, och ett intensivt år. Ett år som jag många gånger kommer längta till och se tillbaka på med gott mod. Men samtidigt så vet jag att jag en dag inte alls kommer värdesätta det året, lika mycket som jag gör nu. En dag kommer de människor som jag delat tio år med, inte vara mer än ytliga bekanta, om ens det. Vi växer vi förändras. Men det där växandet och förändringen, skrämmer mig en smula. Jag är rädd för att utvecklas för mycket, att låta förändringen få ta för stor plats. Jag menar. Jag är Anna, och jag vill vara Anna! Året som gått gav mig otroligt mycket. Jag fick många erfarenheter och jag fick visa mina vänner, min skola, min omgivning mitt nya jag. Men under året har jag insett att den Anna som åkte till transtrand, kanske inte var så annorlunda än den som en gång kom tillbaka. Till tanket fanns skillnaden, men syntes den på utsidan. Agerade jag någonsin ut att jag ville något annat. Att jag hade tröttnat på sättet som vi behandlade människor, att jag upptäckt att det fanns något annat där ute? Året som gått gav mig möjligheten att knyta an, eller tappa bort vänner. En del är borta helt, en del stannar kvar, och en del är tajtare än någonsin. Men jag är osäker på om den tiden verkligen är slut. Jag har en känsla av att jag inte riktigt kommer slippa undan att göra val bland vänner i höst. tMen jag är mycket sugen på att få komma dit, dit jag egentligen har längtat hela dessa tio år som jag gått på Träkvista. Jag har haft ett riktmärke. Och dit har jag nått. NU.

Idag, idag så är det min sista sommarlovsdag. Och jag vet vad som händer i morgon. Och ja, jag är nervös. jag är extremt nervös. Jag vet inte ens om jag inser vad det är som kommer hända. Jag är rädd att alla ska vara så mycket duktigare än mig, att jag ska vara den enda som är som jag! Men jag har en känsla av att de på Rytmus inte vill ha någon som är likadan som en. Utan en som är sig själv. Och i så fall så är jag den jag är. I så fall duger jag så som jag är. Jag är jättenervös och jag kommer vara det tills klockan fyra imorgon när jag får pusta ut och åka hem. Jag vet att jag en gång sagt att jag inte ville ha detta miljö ombytet. men det vill jag så otroligt mycket egentligen. Jag har sett fram emot det här så länge. Så länge har jag väntat på att få ägna mig åt det här. Men nu när jag står framför det hela så är jag rädd. För jag inser hur det kanske finns en risk att jag inte passar in i det liv jag önskar för mig själv. Men jag hoppas! Och jag ber. Jag ska lämna allt i Guds händer ikväll. Och så ska jag komma tlll Rytmus imorgon som den Anna jag är! Exakt som den Anna jag är. och hoppas att jag tas emot som den!

Anna


Anna för ett år sedan...

Här är jag nu. Jag vet inte om ni ser skillnaden, men jag ser den.

En far och en dotter vandrade på en stenstrand. Stranden var helt upppbygd av stenar och det var svårt att gå. Dottern som gick efter sin far tittade hela tiden ner på sina fötter för att se till att hon inte gick på fel sten så att hon ramlade. Fadern vände sig om och tittade efter hur det gick för henne. Han sa åt henne:"Vad gör du, du kan ju inte gå och titta ner på dina fötter hela tiden". Dottern försökte ignorera honom och fortsatte gå. Men plötsligt stod han där mitt framför henne och hon kunde inte ignorera honom mer. Frågan stod kvar och hon svarade "Jag måste se ner på mina fötter så att jag ser var jag ska gå, annars kanske jag snubblar eller går fel". Fadern skakade på huvudet och log mot henne "Men, jag går ju före dig. Jag visar ju vägen. Jag tar ju exakt samma kliv som du ska ta. Jag vet vilka stenar man kan gå på". Dottern som fortfarande tittar ner på sina fötter mumlar sakta "Jag vet att du går före. men jag vet inte om jag kan gå de steg som du tagit, jag klarar inte av det. jag är inte lika stark som du". Fadern tar då sin hand och lyfter upp dotterns ansikte så att hon ser honom i ögonen och säger "skulle inte jag veta vad du klarar. Det var ju mitt val att du skulle vandra den här vägen. Det är ju jag som skapat dig, det är jag som känner dig bäst av alla! Jag vet att du klarar av det och jag vet vilken väg som är bäst för dig! Du kan inte titta ner på dina fötter. Du måste titta upp, se utsikten, framtiden. Följ mina steg så blir allt bra.

/Anna Martinson

              .The greates thing you'll ever learn, Is just to love and to be loved in return.

Going trough this life, looking for angels,
people passing by, looking for angels
walking down the street, looking for angels
everyone I meet, looking for angels

Jag tror att den här texten talar helt och hållet sanning. Jag kan mest tala för mig själv, och liknande, men jag tror att många håller med mig om det hela. Jag letar efter änglar hela tiden. Jag vill hitta de där människorna som är så som jag en gång hört att med människor ska vara. Jag vet att jag själv inte är en sådan ängel, men jag letar efter dem. Jag letar efter den där perfekta människan, som aldrig skulle kunna såra mig. Men det är just det, jag letar inte efter en människa när jag letar efter perfektion, då letar jag efter änglar. Änglar kan vara perfekta, änglar kan passa perfekt i hop med dig, änglar kan alltid finnas där för dig. Och visst kan det finnas änglar omkring oss, men det är inte dem vi söker oss till. Vi söker oss till människorna och föreställer oss att de ska vara änglar. Och om de inte beter sig så som vi vill, så blir vi besvikna och ledsna och ser genast mer och mer fel på personen. Så letandet efter änglar går nog inget vidare för någon av oss, eller var säger ni?

Men vi är inte änglar. vi människor kan inte vara perfekta. Det är bara att tacka och ta emot. Alla gör vi fel någon gång. Om jag någonsin träffar en person som säger att den aldrig någonsin gör fel så gör den personen fel i att bara säga den meningen. För genom att säga den mening får han andra att se ned på sig själva och det kallas inte perfekt. Men om vi då letar efter änglar i människor, och vi inte kan hitta det. Hur ska vi då göra. Hur ska vi bli nöjda. vi behöver ha medmänniskor som vi litar på, och som vi känner oss trygga med. Men måste de verkligen vara änglar för att vi ska kunna känna så?

Ett uppdrag som jag tror att vi har som människor är att så mycket som möjligt likna änglar och likna änglarnas skapare nämligen Gud. jag tror det är vår mening att vi ska försöka hitta någon sorts väg till att efterlikna perfektionen. Och för att vi ska göra det, för att vi själva ska vara mer som änglar, måste vi acceptera att det är människor vi talar om. inte änglar. Det är människor som har lika svårt som vi har med att hitta någon ängel. Men där måste ju vi agera änglar. Vi måste agera med den lilla perfektion vi kan komma åt. Vi har möjlighet att förlåta. Vi har möjlighet att inte såra, vi har möjlighet att alltid finnas där. Inte för att vi kan lyckas med att alltid göra så. Det skulle bli otroligt svårt. Men om du någonsin förlåtit en person, så kan du hoppas att den förlåter dig. Om du någonsin har funnits där för en person, så kan du hoppas att den ska finnas där för dig. Och om du någonsin sårat en person, så vet du hur det kändes för den, den stund du själv blir sårad. Du måste hitta en balans. hur ska vi gå runt i livet. letandes efter änglar, om vi själva inte ens lever upp till någonting som vi letar efter. Vi kan inte bara hoppas att någon ska dyka upp som kan vara din vän i flera år, utan du ska ändra på dig.

 Älska din nästa som dig själv. Jag vet att citatet kanske låter lite lamt men det är var allt handlar om. Hur vill du bli älskad, hur vill du bli sedd? Älska andra människor på det sättet, se andra människor på det sättet! Alla letar vi efter änglar. Men det vi hittar är människor. Och i de relationerna får vi växa. vi blir sårade, vi blir svikna, vi sårar, vi sviker. Men vi får även ta del av att bli förlåten, att förlåta, att bli sedd, att se, att bli älskad och att älska.

The greates thing you'll ever learn,
is just to love, and be loved in return.

Ett förslag till design, vad tycks??


Godermorgon, säger jag precis innan jag inser att klockan faktiskt är halv elva. Personligen är det inte min riktig vakna tid, jag brukar gå upp runt nio, men jag anar att flera av er inte har gått upp ännu så det spelar ingen roll vad jag säger egentligen. Igår så skedde själva överflytten av alla grejerna i våra rum. Min bror har haft ett rum på 15 Kvadratmeter, och jag har haft ett på 7. så när vi flyttade över grejerna kan ni ju ana att min brors rum just nu ser ut som en lagerlokal och jag har all plats i världen, för alla mina saker. Det ska bli jätteroligt att få in alla grejer på sin plats och verkligen flytta in. Jag älskar att flytta in i ett nytt rum, dock så bodde jag i det här rummet för cirka 3 år sen men jag har aldrig fått bo själv i ett sådant stort rum. Men jag tror jag kommer trivas. Jag kommer ha en bäddad extra säng hela tiden i mitt rum, så mina vänner är mycket välkomna att bo hos mig :)

Ärligt talat så är jag riktigt trött, men äsch, jag kan inte skriva något medan jag ser på vänner, Min syster har köpt hela boxen, det är anledningen till att jag ser så mycket på det de senaste dagarna.

Jag har saknat dig, du vet det va? Det finns bara en enda person som ringer en och säger, jag kommer till dig om fem min, kom ut! jag blev hur glad som helst, och ÄNTLIGEN fick vi prata. Det är bara det att när man inte setts på cirka två månader så bubblar man av information om ens sommar och allt att nästan ingenting kommer ut. Visserligen gick vi inte tysta någonting alls. men nu när jag kom hem kom jag hela tiden på massvis med grejer som vi glömt. Så jag ska lätt prata i telefon med dig ikväll! Men ärligt talat så var det hur fint som helst att bara umgås med dig Agnes och jag har verkligen saknat dig! Älskar dig! och föresten. jag kommer INTE låta oss glida ifrån varandra. Du kan springa men jag kommer jaga dig. Okej, nu ljög jag men jag kommer be dig att inte springa OM du springer så låter jag dig gå, Men jag hoppas att du inte pringer!

Jag saknar er, jag saknar er, jag saknar er, jag saknar er, jag saknar er!

Är så trött på att inte få umgås med dessa flickor. För de är mina andra hälfter. Jag klarar mig inte utan dem! Åh, de är de bästa som finns och snart klarar jag det inte längre. Vill se er!

Älskar er.

 Aldrig mer är vi där.
 Aldrig mer går vi tvärs över fotbollsplanen in i den orangegula byggnaden.
 Aldrig mer skyndar vi oss till matsalen för att få komma först till maten.
 Aldrig mer sitter vi där i korridoren och väntar på lektionen.
 Aldrig mer sitter vi i cafet och tittar på barnprogram på TV:n.
 Aldrig mer sitter vi i Erskinsalen på Nobel.
 Aldrig mer står vi i Ekerö kyrka och sjunger den blomstertid nu kommer.
 Aldrig mer har vi svårt att hålla oss vakna på Jannes lektioner.
 Aldrig mer får vi se Anna så där förvirrad som hon var ibland.
 Aldrig mer får vi spela upp en teaterpjäs för Mia.
 Aldrig mer får vi spela King ute på skolgården på en rast.
 Aldrig mer har killarna tävling till fotbollsmålet.
 Aldrig mer sitter vi tjejer ute på bänken och solar oss.
 Aldrig mer går vi hem efter att ha kramat om varandra.
 Aldrig mer har vi snöbollskrig på kullen.
 Aldrig mer spelar vi brännboll på ängen.
 Aldrig mer har vi Luciatåg i gympasalen.
 Aldrig mer. Aldrig mer. Aldrig mer.
Aldrig mer sitter jag och väntar på att Agnes ska komma in genom dörren
Aldrig mer ringer jag Ida för att hon ska vakna
Aldrig mer får jag sms om vilken läxa vi har
Aldrig mer har jag sällskap med Jesper, eller Malin till skolan
Aldrig mer får jag ha kör med mamma
Aldrig mer får jag vara där som elev.
Aldrig mer.

Men föralltid finns det i mitt hjärta.

Hej., Min hals gör inte ont längre till min förtjusning. Och imorgon. Imorgon kommer jag hem!!! Åh, kan inte fatta att jag faktiskt kommer hem. Visst, jag bor där året om men HALLÅ! Jag längtar som en galning!!!

Kom fram till att ni kanske inte riktigt vet att jag kommer gå på Rytmus, okej, ni vet det säkert. Men iallafall så vill jag bara meddela att jag är sjukt glad att jag ska gå just där!!

För cirka ett år sedan så hade jag den största turen någonsin att åka upp på Transtrands fjällgårds konfirmand läger. Jag var nervös och funderade fram tills dagen innan på att inte åka. som tur var så åkte jag och jag upplevde de bästa tre veckorna. Iallafall så fick jag extremt många vänner men fyra av dem blev mina riktigt närmaste. Tre av dem hade jag förmånen att få ha hos mig i ett dygn, och jag fick visa dem mitt landställe. De flickorna är fantastiskt fina och ag kan prata så extremt bra med dem! Tack!


                                                                 *Jag Älskar Er*