Att cykla fram i röda träskor, med basker på, och se gula löv falla framför ögonen, och känna doften av en brasa, är något av det bästa jag vet! Jag har studiedag idag, och det är så skönt. Jag gick upp klockan åtta och gick upp och stickade klart koftan. Ni får se den på bild senare. Jag hade en liten höstdipp tidigare denna månad över att det var höst, men nu känns allt bara superbra! Jag älskar hösten. Just nu spelas Seven Heaven temat på teven, och jag ska plugga(vilket jag är sjukt taggad över) och lite liknande. ´Ha en fantastisk dag!

Jag är hemma. Med en anledning. Som jag inte tänker säga till er. Sitter i soffan i min fina nya blommiga klänning, tittar på mina sjukt snygga nya kängor, och värmer mig i min rosa kofta. strax är jag klar med min egenstickade rosa kofta, och då hamnar den på bloggen. tror jag iallafall :) Jag har det fint. Jag lever mitt liv så som jag velat flera år. Jag lär känna massvis med nya människor och arbetar med musik.

jag kan bara säga en sak. Rytmus är fantastiskt. Jag är duktigare nu än när jag började och jag har gått där typ tre veckor. jag kan hela John mayers låt "Who says". Men, men, ska ju inte skryta. ärligt talat så är jag nog sämst i hela min klass, men jag trivs med det! Visst jag är sämst i en av de bästa musikklasserna i hela sverige. man får ta det som det kommer.

Igår hade vi kör!!!! Åh, det var så mysigt. Jag blev bara glad av att få ha det, och att få sjunga med mina vänner. sorry, men ännu har jag inte blivit såå tajt med någon på Rytmus, vilket gör att jag saknar mina fina vänner härifrån.

Vad ska ni rösta på? För jag har INGEN som helst koll.

Är alldels för osäker!


Vet att de kanske ser lite udda ut, men jag känner mig som en prinsessa(konstigt nog) i dom :)

JAG AVSKYR DET! Hur kärlek kan såra. (jag säger inte att jag avskyr kärlek utan att jag avskyr hur det sårar) Jag blir frustrerad, sårad. Men istället samlar jag ihop mig och gömmer känslorna i mitt inre, för att ta fram vid bättre tillfälle. För någonstans så finns det en tid då man inte kommer behöva dem längre, och en tid då man får svaret på varför kärlek har varit tvungen att såra så mycket. Men jag undrar ibland när det kommer. Jag frågar mig själv hur det får vara så här? Vi har ett hjärta i vårt liv, ett enda, och det måste vi använda varsamt. Men visst finns det vissa som försummar sitt och inte använder det alls, men det finns även några som är oförsiktiga och ger sitt hjärta till vem som helst. Jag har sagt det och jag säger det igen: Det går inte att få tillbaka ett hjärta som inte är krossat. Det går inte. Har man verkligen gett någon sitt hjärta kommer det inte tillbaka helt. Möjligen kan det vara så att hjärtat bara förlorat en flisa, eller så har det gått i tusen bitar. Jag har alltid varit rädd över att ge mitt hjärta till någon. alltså inte kärlek, för det har liksom inte kommit som tillfälle utan snarare vänner. Dem ger man kanske inte sitt hjärta till, men en bit av hjärtat ger man trots allt. Jag vet bara en person i hela världen som aldrig kommer ge tillbaka mitt hjärta till mig. Utan han kommer alltid vara stormförtjust över att jag gett mitt hjärta till honom. Vem det är, det är en stor hemlighet! Haha, oj, vad udda jag skriver just nu, men det är bara för att det flyter på, det liksom strömmar i mina fingrar. Åh, jag skulle kunna skriva hur långt som helst om kärlek, för jag tror att i slutändan hänger allt på det. Det avgör allt. Och sant som det är sagt så kommer det ske. En gång kommer människors hjärtan få avgöra deras öden. Ojoj, vilket djup. jag är för ung för att tänka på sådant här, jag borde vara ute och leva livet istället. Visserligen är jag inte tillåten till det eftersom min hals fortfarande gör ont, men usch, jag orkar inte filosofera mer. It's killing me. Nej, men skämt åsido så är jag trött och jag bubblar över av känslor just nu. Så nu ska jag samla mig och gå och läsa min favorit bok istället, det brukar alltid få mig på bättre humör. Ha det fint hörrni...och tänk inte så mycket!

Att inneha skrivandets förmåga, kan vem som helst ta i besittning. Men att kunna förmedla en känsla så att läsaren uppfattar den och får samma i kroppen, det är svårare. Jag ska nu ge er en berättelse om en flicka som skulle gå hem, men hamnade på helt fel väg.

Hon hade gått i flera timmar nu, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den väg som hon vandrat varenda dag nu i snart tio år var som bortsuddad ur hennes minne! Varför kunde hon inte hitta? Hon hade frågat människor om vägen, men alla hade skakat på huvudet och gått vidare. Hon hade försökt ta upp sin mobiltelefon och ringa sin pappa, men på mobilen fanns inte hennes pappas nummer. Endast tre nummer fanns, och de var nummer som hon själv inte hade lagt till. Vilka skulle hon döpa till "vägskäl", "frågor" och "sökande". Nej, inte var det hennes nummer heller. Hon suckade för hundrade gången och fortsatte gå. Men vart?

Julia var flickans namn. Den sextonåriga flickan som gått vilse under dagen. Julia hade i sitt huvud tusentals tankar. alla människor går vi och bär på tusentals tankar, men det normala för en människa är att av dessa tusen tankar, ta fram cirka 200 att fundera på medan man gömmer undan, och slutligen glmmer bort de andra 800. Men inte Julia. Hon gömde endast 200, vilket betydde att hon funderade på 800 av sina tankar. Och visst, Julia överstimulerade sin hjärna men hur kunde hon göra något annat. Hon var ju bara tvungen att fundera på det hela. Om hon log mot en person på stan och personen inte log tillbaka, kunde hon omöjligen låta bli att fundera över varför. Tanken kunde följa med henne hela vägen hem till sig, och även på kvällen kunde tanken förfölja henne. Julia själv hade inte mött anledningen till detta beteende ännu, men att hon ville bli av med det, det visste hon allt. Julia var snäll, men inte genom snäll. Hon hade själv sagt några elaka saker då och då till människor som hon sett ned på. Men framför allt för att passa in. Det var Julias största önskan, hon ville passa in. Hon ville inte sticka ut, hon ville vara som alla andra. Men det var hon inte. För hon stack ut. Ingen hade så stora höfter som henne, så starka åsikter, eller ens så mycket fritid. Om hon nämnde i sin klass att hon läst en bok dagen innan besvarades hon med en drös av förvånade och chockade blickar. De andra i hennes klass hade vänner. Det hade hon med. Fina vänner, men förstod de henne, nej. Det kände den Julia hon spelade, inte den Julia som hon egentligen var. Men vad kunde hon begära av dem? Om hon inte visade vem hon var hur skulle de då kunna lista ut det hela. Nej, för dem var hon bara den enkla, blonda, blåögda flickan, som alltid fanns till hands när man behövde henne. Men för Julia, var det inte alls hur hon egentligen var.

Det började bli kallt och fler och fler människor drog jackorna omkring sig. Regndropparna började sakteligen bli fler, och en liten sipprande ränna bildades omlott med trottoaren. Julia hade sin mörkblå jacka tätt knäppt på sig, och hon drog fram en randig halsduk ur den mörkbruna väskan. Ett barn sprang förbi henne i sådan hast att hon var tvungen att snurra runt ett varv för att hålla balansen. Efter barnet kom en pappa med en liten jacka i högsta hugg. Julia hörde honom ropa ett namn men det namnet gick in i ena örat och ut genom det andra. Efter en stund tröttnade hon på att springa runt och leta utan satte sig helt enkelt ner på trottoar kanten. Det gjorde henne ingenting att hon blev blöt om baken, hon orkade inte bry sig. I den lilla stad hon bodde i kunde man tycka att hon borde känna igen någon men hon såg inget bekant ansikte alls. Och trots att hon varit överallt i hela staden, kände hon inte igen sig där hon var just nu. Det kändes som om hon bytt plats med en människa och kommit till andra sidan jordklotet. Det som hänt innan på dagen kom hon inte ihåg. Hon mindes att hon vaknat på morgonen och att hon nu hade gått så länge att hennes fötter började domna bort. Hur länge skulle hon behöva vandra innan hon hittat rätt?

Plötsligt kom en dam förbi passerande, och hon stannade sakta till och backade bakåt dit Julia satt. Julia kände inte igen henne så hon sa inte ett ljud. Men kvinnan däremot lutade sig fram och sa "Goddagens, hur var det här då?". När kvinnan sedan satte sig brevid Julia, och Julia tydligt kunde se hur hennes fina vita kappa blev grå runt sittdynan så svarade hon "Jo, jag vet inte riktigt fakiskt. Jag hittar inte riktigt". Kvinnan tittade nyfiken på henne "vad är det du söker då?" Julia svarade med ett tyst tonfall "Vägen hem". "Vilken väg?" Julia tittade förbryllat på kvinnan som inte verkade ha en aning om att hon svarat underligt. När Julia såg på henne smålog hon bara. "Vägen hem till mig, den rätta vägen". Kvinnan log återigen och greppade taget om Julias hand. Hon frågade sakteligen " Vilka i denna värld älskar du mer än allt annat? Vilka personer betyder mest för dig i hela världen?" Julia tänkte först svara sina vänner men ändrade sig och sa istället "Mina föräldrar?" och inväntade ett svar. Kvinnan svarade inte utan byggde på Julias svar "Om de nu betyder mest i hela världen, och du vet att de älskar dig, vad spelar de då för roll hur andra ser på dig?" Trots att kvinnan bytt satmals ämne så tänkte Julia inte på det. Hon var för upptagen med att tänka över vad kvinnan sagt. Det var så sant det som hon sa. "Varför vill du passa in, Julia? Se dig omkring. Är några av dessa människor identiska med varandra? varför vill du då vara som alla andra?" Julia gav inget svar på den frågan heller utan satt tyst och funderade. "Gå hem nu Julia" Sa kvinnan och släppte handen. "men jag hittar ju inte hem" "Ring din far då!" "Men jag har inte hans nummer". Kvinnan suckade och såg Julia rakt in i ögonen. I flera sekunder mötte de klarblå ögonen de suddigt gröna. "Av de tre nummer du har på din mobil, så finns det bara en person som har svaren förstår du väl! Alla leder hem till din far!" så gick kvinnan igen och Julia smålog åt den gråa fläcken på hennes kappa. Hon tog upp sin mobiltelefon och valde numret "sökande". Efter endast en signal svarade hennes pappa. "Som jag har letat efter dig Julia, var har du varit?". "Snälla pappa, bara kom, jag vill komma hem". Julia hörde ett klickljud och inom bara någon minut körde hennes pappas volvo in på gatan där hon satt. Hon sprang så snabbt hon kunde mot bilen och möttes halvvägs av sin far. I deras kram fanns både tårar och glädje men framför allt en sådan otrolig lättnad. "Åh, Julia, jag har letat överallt efter dig! Kom nu åker vi hem". Så steg både fadern och Julia in i bilen och körde iväg. De körde hem.

Aldrig mer såg Julia ned på sig själv eller på andra. Aldrig mer gick Julia vilse. Aldrig mer var hon osäker på vem hon skulle ringa. För hon visste vart hon skulle vända sig när hon inte kunde hitta, eller inte visste rätt väg. Hon hade sin pappa tillgänglig för alltid. För alltid fanns han där för henne. Men aldrig skulle Julia få veta vem damen i den vita kappan var. Det skulle förbli ett mysterium för all framid. Men det är alltid tillåtet att gissa!

Har ramat in två av de viktigaste personerna i mitt liv! Jag saknar dem så otrolgit mycket! Inte för att jag inte träffar dem men det är inte som förut...Inte alls som förut. Därför saknar jag dem så mycket. Jag mår dåligt av att inse hur länge det var sedan jag var med dem. Jag skulle varit med dem, men jag är ju förkyld så får inte ha några människor hemma. Saknar er!

(har försökt att få den åt rätt håll, men ni ser vad det föreställer!)

En bild säger mer än tusen ord. Men mer än tusen ord säger mer än en bild. Enligt mig. Jag försöker alltid få något ur mitt skrivande som möjligen beskriver eller målar upp en bild för dig eller er. Men ibland skriver även jag helt meningslöst. Saker som varken du eller jag kommer ha någon nytta av i framtiden. Så varför skriver jag det då? Jo, kanske just för att jag har nytta av det i just detta tillfälle. Det tillfället då jag skriver.

Jag tycker att livet är svårt. Jag tycker att det är riktigt svårt att se hur allt går till. Svårt att se meningen med det. varannan dag så känns det lätt och jag är helt säker. Andra dagar blir jag bara frustrerad och rädd över att jag inte kan svara på livets svåra frågor. Men samtidigt kanske livet skulle bli tråkigt om jag varenda dag skulle kunna svara och veta allt med livet. Det är en svår fråga, svårare om de flesta. Jag är trött nu. Jag är sjuk. jag är trött på att skriva. Farväl för tiden just nu. 10.47 så är jag trött, förkyld.