En bild till en grej som jag ville vara med på:



Many say it's bravest to stay in places where you do not like and struggle! But I say that it takes at least as much courage to leave those places.

LÄS OCH TYCK TILL!

Vad är grejen med de ideal som finns? Jag förstår dem inte och jag undrar hur många som förstår dem. Pratade med en vän igår och han nämde att killar har lika mycket press på sig att gå till gymmet och ha sexpack, som tjejer har att vara pinsmala med stora bröst. Intressant egentligen, för jag tror att vi tjejer mest tänker på oss själva och att killarna kanske gör det samma. Men i slutändan bryr sig tjejer inte såå mycket om en kille gymmar varje dag och killar bryr sig inte så mycket om att deras tjejer ska vara pinnsmala och ha stora bröst. Men ändå så finns det massvis med killar och tjejer som mår skit för att nå upp till våra ideal. Eller de är så klart inte våra ideal. De är idealen som meddelats till oss under vår uppväxt. Och jag förstår inte varför vi alla håller fast vid det trots att så många mår dåligt pga dem.
Jag uppmuntrar hela tiden till idealen tillsammans med mina vänner. Vi tjejer är ganska så skickliga på att sänka killar om de inte ser muskulösa ut. Och även om det inte spelar så stor roll för mig om min kille har magrutor eller inte så är det nästan inte okej att säga det. För idealet är ju att man ska vilja ha en kille med magrutor. Jag vet inte om det är så att killar sitter och jämför oss tjejer men det kan nog mycket väl vara så! Det är ju faktiskt ett ideal för killarna att vilja ha en supersmal tjej.
Men för alla er tjejer: Jag har pratat några gånger med mina killkompisar, och ganska noggrant frågat om de tycker att den perfekta tjejen är pinnsmal, super snyggt sminkad och har sjukt stora bröst. Men de har aldrig svarat ja. De har ofta nämnt någon tjej som inte alls är det där som då skulle kunna vara den "perfekta tjejen". Men samtidigt har det verkat på dem som om de inte är den "perfekta tjejen" de vill ha, utan den tjej som är mest sig själv. Den tjejen som vågar vara sig själv och den som visar sig vara den rätte för just den killen.
Och ja, detsamma gäller nog för er killar. Vi tjejer(nu talar jag för de jag pratat noga om med detta och inte alls om alla) är inte ute efter den med snyggast kropp. Visst brukar vi skämta och säga att sexpack alltid är ett plus men när det kommer till kritan, är det ens personlighet som avgör allt. Du kan vara hur snygg och muskulös som helst men om du bara är på gymmet hela tiden och är otrevlig av att du är trött efter gymmandet, kommer du ju inte få en tjej. Det lockar inte precis. 
Varför beslutar vi oss inte bara för att skippa idealen. Gud har skapat oss till de vi ärll inte att vi ska förändra oss. Däremot är det ju alltid bra med en god hälsa men det är sällan det som vi är ute efter när vi strävar efter idealen.  Jag har bestämt mig för att strunta i idealen, eller åtminstone försöka. Är du med mig?



Hm...Vackert!

Would you freak out if I said I liked you
would you walk the line
are your IQ higher than your neighboors and is it verymuch higher than mine.
And if I fall
would you pick me up?

Annika Norlin

bakabakabakabakabakabakabakabakabakabakabaka

Det är så nice. Idag har jag gjort en äppelmarängtårta. Mums, säger jag bara.
Jag ska inte äta sötsaker...men när bror fyller tjugofyra antar jag att det är okej...Eller?
Men nåja, det öär kul att exprementera när man bakar
detta kom sig bara av att jag ville göra det helt enkelt.

Gud är verkligen god!


Det är mitt störta tips till alla er där ute. Ni förstår, jag har hört om att det finns någonting som aldrig tar slut, aldrig förändras och är evigt gott. Och det tänker jag hitta! Den personen som kan ge mig det tänker jag leta efter helt mitt liv! Och jag ber för alla omkring mig att de också ska förstå vad som finns där. Så vad förlorar man på att leta? Ingenting! Vad förlorar man på att inte leta? Jo, kanske ett evigt liv. För mig är valet självklart. Jag vet inte vad det är för dig!



Han ger aldrig upp på mig.

åhåhåh, jag var på stan igår och provade en helt underbar cape. Jag och Agnes såg den för cirkus en vecka sedan och sen dess har jag inte riktigt kunnat släppa den ur huvudet! Den är så vacker, det är verklgen det den är. Vacker. Men vi får se. Kanske, kanske inte. Jag ska inte köpa någonting JUST nu utan kanske om några veckor i så fall. Vill inte slösa mer pengar!

Satt och hittade detta gamla blogginlägg, eller snarare en berättelse. Tänk va. att någonting man skrev för ett år sedan som inte spelade så stor roll, kan röra en på djupet nu.

Hon hade gått i flera timmar nu, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den väg som hon vandrat varenda dag nu i snart tio år var som bortsuddad ur hennes minne! Varför kunde hon inte hitta? Hon hade frågat människor om vägen, men alla hade skakat på huvudet och gått vidare. Hon hade försökt ta upp sin mobiltelefon och ringa sin pappa, men på mobilen fanns inte hennes appas nummer. Endast tre nummer fanns, och de var nummer som hon själv inte hade lagt till. Vilka skulle hon döpa till "vägskäl", "frågor" och "sökande". Nej, inte var det hennes nummer heller. Hon suckade för hundrade gången och fortsatte gå. Men vart?

Julia var flickans namn. Den sextonåriga flickan som gått vilse under dagen. Julia hade i sitt huvud tusentals tankar. alla människor går vi och bär på tusentals tankar, men det normala för en människa är att av dessa tusen tankar, ta fram cirka 200 att fundera på medan man gömmer undan, och slutligen glmmer bort de andra 800. Men inte Julia. Hon gömde endast 200, vilket betydde att hon funderade på 800 av sina tankar. Och visst, Julia överstimulerade sin hjärna men hur kunde hon göra något annat. Hon var ju bara tvungen att fundera på det hela. Om hon log mot en person på stan och personen inte log tillbaka, kunde hon omöjligen låta bli att fundera över varför. Tanken kunde följa med henne hela vägen hem till sig, och även på kvällen kunde tanken förfölja henne. Julia själv hade inte mött anledningen till detta beteende ännu, men att hon ville bli av med det, det visste hon allt. Julia var snäll, men inte genom snäll. Hon hade själv sagt några elaka saker då och då till människor som hon sett ned på. Men framför allt för att passa in. Det var Julias största önskan, hon ville passa in. Hon ville inte sticka ut, hon ville vara som alla andra. Men det var hon inte. För hon stack ut. Ingen hade så stora höfter som henne, så starka åsikter, eller ens så mycket fritid. Om hon nämnde i sin klass att hon läst en bok dagen innan besvarades hon med en drös av förvånade och chockade blickar. De andra i hennes klass hade vänner. Det hade hon med. Fina vänner, men förstod de henne, nej. Det kände den Julia hon spelade, inte den Julia som hon egentligen var. Men vad kunde hon begära av dem? Om hon inte visade vem hon var hur skulle de då kunna lista ut det hela. Nej, för dem var hon bara den enkla, blonda, blåögda flickan, som alltid fanns till hands när man behövde henne. Men för Julia, var det inte alls hur hon egentligen var.

Det började bli kallt och fler och fler människor drog jackorna omkring sig. Regndropparna började sakteligen bli fler, och en liten sipprande ränna bildades omlott med trottoaren. Julia hade sin mörkblå jacka tätt knäppt på sig, och hon drog fram en randig halsduk ur den mörkbruna väskan. Ett barn sprang förbi henne i sådan hast att hon var tvungen att snurra runt ett varv för att hålla balansen. Efter barnet kom en pappa med en liten jacka i högsta hugg. Julia hörde honom ropa ett namn men det namnet gick in i ena örat och ut genom det andra. Efter en stund tröttnade hon på att springa runt och leta utan satte sig helt enkelt ner på trottoar kanten. Det gjorde henne ingenting att hon blev blöt om baken, hon orkade inte bry sig. I den lilla stad hon bodde i kunde man tycka att hon borde känna igen någon men hon såg inget bekant ansikte alls. Och trots att hon varit överallt i hela staden, kände hon inte igen sig där hon var just nu. Det kändes som om hon bytt plats med en människa och kommit till andra sidan jordklotet. Det som hänt innan på dagen kom hon inte ihåg. Hon mindes att hon vaknat på morgonen och att hon nu hade gått så länge att hennes fötter började domna bort. Hur länge skulle hon behöva vandra innan hon hittat rätt?

Plötsligt kom en dam förbi passerande, och hon stannade sakta till och backade bakåt dit Julia satt. Julia kände inte igen henne så hon sa inte ett ljud. Men kvinnan däremot lutade sig fram och sa "Goddagens, hur var det här då?". När kvinnan sedan satte sig brevid Julia, och Julia tydligt kunde se hur hennes fina vita kappa blev grå runt sittdynan så svarade hon "Jo, jag vet inte riktigt fakiskt. Jag hittar inte riktigt". Kvinnan tittade nyfiken på henne "vad är det du söker då?" Julia svarade med ett tyst tonfall "Vägen hem". "Vilken väg?" Julia tittade förbryllat på kvinnan som inte verkade ha en aning om att hon svarat underligt. När Julia såg på henne smålog hon bara. "Vägen hem till mig, den rätta vägen". Kvinnan log återigen och greppade taget om Julias hand. Hon frågade sakteligen " Vilka i denna värld älskar du mer än allt annat? Vilka personer betyder mest för dig i hela världen?" Julia tänkte först svara sina vänner men ändrade sig och sa istället "Mina föräldrar?" och inväntade ett svar. Kvinnan svarade inte utan byggde på Julias svar "Om de nu betyder mest i hela världen, och du vet att de älskar dig, vad spelar de då för roll hur andra ser på dig?" Trots att kvinnan bytt satmals ämne så tänkte Julia inte på det. Hon var för upptagen med att tänka över vad kvinnan sagt. Det var så sant det som hon sa. "Varför vill du passa in, Julia? Se dig omkring. Är några av dessa människor identiska med varandra? varför vill du då vara som alla andra?" Julia gav inget svar på den frågan heller utan satt tyst och funderade. "Gå hem nu Julia" Sa kvinnan och släppte handen. "men jag hittar ju inte hem" "Ring din far då!" "Men jag har inte hans nummer". Kvinnan suckade och såg Julia rakt in i ögonen. I flera sekunder mötte de klarblå ögonen de suddigt gröna. "Av de tre nummer du har på din mobil, så finns det bara en person som har svaren förstår du väl! Alla leder hem till din far!" så gick kvinnan igen och Julia smålog åt den gråa fläcken på hennes kappa. Hon tog upp sin mobiltelefon och valde numret "sökande". Efter endast en signal svarade hennes pappa. "Som jag har letat efter dig Julia, var har du varit?". "Snälla pappa, bara kom, jag vill komma hem". Julia hörde ett klickljud och inom bara någon minut körde hennes pappas volvo in på gatan där hon satt. Hon sprang så snabbt hon kunde mot bilen och möttes halvvägs av sin far. I deras kram fanns både tårar och glädje men framför allt en sådan otrolig lättnad. "Åh, Julia, jag har letat överallt efter dig! Kom nu åker vi hem". Så steg både fadern och Julia in i bilen och körde iväg. De körde hem.

Aldrig mer såg Julia ned på sig själv eller på andra. Aldrig mer gick Julia vilse. Aldrig mer var hon osäker på vem hon skulle ringa. För hon visste vart hon skulle vända sig när hon inte kunde hitta, eller inte visste rätt väg. Hon hade sin pappa tillgänglig för alltid. För alltid fanns han där för henne. Men aldrig skulle Julia få veta vem damen i den vita kappan var. Det skulle förbli ett mysterium för all framid. Men det är alltid tillåtet att gissa!

Jag vill fånga det, varenda ögonblick. Hur det känns att stå där uppe. Hur det känns att bara få leva sig in i musiken. Idag har jag uppträtt.

Får jag släppa dig nu
kan jag göra det
vågar jag lämna det nu
även om det är du

Du, jag vet inte ens vad
men du, var du vad jag ville ha
du vi va något någonstans någon gång

Får jag släppa dig nu
kan jag göra det
vågar jag lämna det nu
även om det är du

Det är egentligen inte du
men jag vill inte ge dig till nån annan
men varför alls, varför då, varför sann

Får jag släppa dig nu
kan jag göra det
vågar jag lämna det nu
även om det är du

även om det är dig det gäller
även om det är mina ben som fäller
även om det kunde blivit jag och du...

släpper jag dig nu.


Oj, vad jag gör livet svårt för mig själv ibland.

Det är för många här
för många omkring
om de bara kunde gå
kanske du kunde förstå

ge det bara lite lite tid
så ska du se
ge det bara nån mer chans
kanske det kan ske!

För om du bara ville komma lite närmare
om du bara ville känna mig
så kanske du kunde förstå
vad det kunde bli, vad vi kunde få
om det blev oss två.

Att vara vänner räcker bra
bara om vi är det
på riktigt, i verklighet
och att du ska veta allt om mig

ge det bara lite lite tid
så ska du se
ge det bara nån mer chans
kanske det kan ske!

För om du bara ville komma lite närmare
om du bara ville känna mig
så kanske du kunde förstå
vad det kunde bli, vad vi kunde få
om det blev oss två

Första dagen i skolan. Förlåt för inga bilder. Men nu på sistone har bloggen inte fallit mig i intresse så mycket. Jag har behövt träffa mina vänner och prata med dem. Det har varit fint. Det var fint att vara i skolan, dock lite trötter. Men det är konstigt att se ettorna. Jag var så rädd den där första dagen. Men tror ändå att jag tyckte att det gått bra efter första dagen. Det tycker jag fortfarande att det hade gjort. Det var någonstans på vägen det blev fel. Men det hade kunnat bli rätt. Jag lovar att imorgon ska jag rätta upp bloggen. Skriva vettiga saker och faktiskt komma med relevanta texter. Men just nu så snurrar mitt huvud och jag orkar inte tänka klart. Jag hoppas att ni njuter av dessa sista dagar av sommarlovet, eller om ni som jag redan börjat skolan, njuter av de första dagarna på en ny termin. Vi går i tvåan nu! Jag åtminstonde. Och jag är ganska så peppad.

Min vän är en av de bästa människor jag känner. Jag älskar henne verkligen. Mysig dag idag. Kom hem till stockholm igår och njuter av livet. Älskar att vara hemma. Träffat Agnes och Kajsa och fikat. Agnes och jag spontanshoppade och åh vad bra vi är på det. jag har mycket att skriva och mycket att berätta men umgås med mor och far. Så hör av mig!



Detta är min nya gröna kjol i råsiden som jag sytt helt och hållet förhand. Vad tycks?

Hur länge ska jag vänta på dig
hur länga kan min längtan hålla i sig
mina frågor kan avgöra vem du är för mig
hur länge? Hur länge?

Är det år eller veckor, är det månader och dar
är det ens tid som jag känner till
är det år eller veckor, är det månader och dar
hur länge? Hur länge?

Har jag inte kämpat länge nog
har jag inte letat länge nog för dig?
Kan du vara den som jag faktiskt tror att du är
när kan du vara här?

Är det år eller veckor är det månader och dar
är det ens tid som jag känner till
är det år eller veckor, är det månader och dar
hur länge hur länge?



Flyg lilla fjäril flyg