Det är tur att internet krachar. Så att man gör annat. Men jag återkommer någon dag. Snart.

Jag har inte den starkaste tron i världen. Jag kan inte räkna gångerna som jag stått för mig själv och tänkt: Vad är det jag har inbillat mig egentligen? Men jag har ändå en tro. För annars skulle jag inte be, annars skulle jag inte stå upp för det jag gör. Men det är så svårt ibland. Jag är inte en av dem som har upplevt mest saker. Några av mina vänner har upplevt Gud så nära att det inte finns något tvivel om att det var Gud. Men inte jag. Jag kan inte alltid förstå varför jag inte har fått uppleva det, när det har känts som om jag var i behov av det. Men det är just det, jag ska inte kunna förstå allt. Jag ska inte kunna veta exakta Guds planer. Det finns säkert någon bra mening med varför och varför inte. Men det kan vara svårt att leva med sin tro, när man inte vet svaren på de där frågorna. Men det är ju jsut det. Det är en tro. Det är inget konstaterande faktum, ingenting som alla vet och som är helt och hållet bevisat. Jag har inte sett Gud. Men jag tror på Honom. Jag tror att Han finns där. Någonstans inom mig finns en längtan som nästan krossar mitt hjärta när jag säger att Gud inte finns. För den längtan handlar bara om Gud och om mig. Det är en skatt som så ofta påminner mig om vem jag är. Vad jag borde göra och vad jag inte borde göra. Jag vill alltid reflektera mig själv i Gud men ibland räcker jag inte till. Jag har alltid vetat att Gud finns. Det har alltid funnits som en självklarhet. Det jag tvivlat och tvivlar på är om han vill ha någonting alls att göra med mig. Om han inte istället vill ha alla de där som har upplevt honom på nära håll. Men det är just det. Gud har kallat mig. Det finns ingen annan som kan ta min plats i hans plan. Liksom det även beskrivs i Narnias tredje film. Om Lucy inte levt hade inte familjen någonsin kommit till Narnia. Och utan mig hade det som jag gjort aldrig skett. På gott och ont.

Detta var bara några av mina tankar som bubblade över. Någonting som rör sig i mitt huvud mycket.

Idag så firar mina fina föräldrar 29 års bröllopsdag. Helt sjukt att de har varit gifta i 29 år. Det är 12 år längre än jag har funnits och jag tycker ju att jag har levt en evighet! De är fina, mina föräldrar och trots att jag är helt ensam med dem nu så trivs jag jättebra. För de hittar alltid på något roligt tillsammans med mig. Idag har vi åkt till ett otroligt mysigt café uppe på hallandsåsen och ätit goda räkmackor. Resten av dagen spenderades på stranden. Härligt! ikväll blir det en tripp till torekov och glass. Dock inte femkulers som man fick äta när man var yngre!






Så pågrund av detta blir det bara ett inlägg idag. Men imorgon!
Livet leker på så lätt här nere!
Kram!

Jag gillar inte alls när livet slår till. När verkligheten kommer med dunder och brak mot mig som inte har någonting att skydda mig med. Nu väljer alla -95 gymnasium. De fick igår reda på var de kom in. Jag minns detta datum allt för väl från förra året...Jag blev så otroligt glad. och varför skulle jag inte varit det. Jag hade ju kommit in på Rytmus.

Att armbåga sig fram är ett känt uttryck. Som ofta används när någon ska beskriva vad som behövs för att bli känd.

Men jag har en viktig fråga till er alla. Är man misslyckad om man inte ger allt? Jag väntade med att byta så länge från rytmus för att jag var rädd att jag inte ville ge upp min dröm. För det kändes som om det var vad jag gjorde. Så fort jag skulle bestämma mig för att min dröm inte var värd lika mycket som att jag kunde stå ut med att tre år inte må på topp, så kunde jag lika gärna släppa drömmen. För jag hade fått lära mig att en dröm, för att göra den sann, måste man göra allt! Man kan inte backa någonstans utan man måste ge allt!

Men är det så vi vill ha det? Att man ska behöva ge exakt allting.  Blir inte vi människor extremt hårdhudade då, kanske lite för hårdhudade till och med. Om vi alla ska börja sätta våra drömmar framför allt: Hur vi mår, de vi umgås med och deras drömmar. Vad skulle det då bli av oss. Skulle vi inte då bli ett känslolöst och kallt samhälle som bara handlade om framgång? Och om det då skulle bli så, skulle det då vara värt det? Är det inte bättre att var och en gör som de vill...

Men det är just det. Var jag för svag för att stå ut. För svag för att verkligen genomföra min dröm?

Men nej, det var jag inte. Snarare hade jag vett i skallen. Om jag någonsin blir musiker vill jag bli det på mina villkor. Jag vill inte gå runt och må dåligt i alla år som jag är musiker. För det var en av faktorerna som gjorde att jag bestämde mig: Musiken började bli tråkig.

Så nej, jag tycker inte att man är misslyckad om man inte ger allt. Jag tycker inte att man måste sätta sin dröm framför allt för att vinna. Jag tror inte på att man alltid måste armbåga sig fram för att bli någonting. Vad tror ni?

Jag önskar att jag kunde flyga
bara sträcka vingarna och fly
fly från allting som jag inte känns vid
eller, iallafall inte vill kännas vid.

kan det vara därför flyga heter
så som det just gör
för med vingar, och med flygande
kan man fly från allt

Man kan fly från det som gör en ont
och även det som skräms
men kanske flyr man även från gott
något gott som bara är nytt

Ja, vi flyr från dumma saker ibland
trots att vi inte har vingar som en fågel
tänk om vi hade haft vingar
då hade vi kanske aldrig stannat nånstans

ja, nog är det tur att vi inte har vingar
men trots att jag inte vill ha dem för att fly
vore det fint med ett par vingar ibland
sätta sig i trätoppen och se morgonen gry

Nog egentligen dags att ingå i ett förbud med mig själv: Att inte köpa eller sy fler klänningar. För jag vet inte alls hur många jag kan ha...Men det är ju det som är charmen med det hela! Nåja, idag har jag köpt två klänningar. Några av de vackraste jag nånsin sett för 159 kr(!) styck. Men de visar jag bild på en senare dag. Däremot vill jag väldigt gärna visa den klänning jag sydde igår!





Ja där var den! med ett enkelt bomulls tyg från secondhand 10;-, ett mörkblått blixtlås 10;- och en vit spets -;-

Så idag kom jag till saken. Efter morgondopp och frallfrukost så tog jag fram degbunken och bad far min att guida mig i att baka kanelbullar. Det känns lite som en skam att erkänna att jag aldrig bakat kanelbullar i mitt liv. Jag har ju bakat ut och så, men det har alltid varit någon annan som gjort degen. Iallafall så satte jag igång och det blev riktigt, riktigt fint! Smetade på extra mycket med smör så att det såg riktigt, riktigt gott ut! Åh, vi festade på en del av dem i Grevie backar, men nu ligger det tre påsar kanelbullar i fysen.


Mums, väldans goda!