Under vissa dåliga dagar hjälper ingenting. Det hjälper inte att ha på sig kläder som man verkligen älskar. Det hjälper inte att det är fint väder och varmt. Det hjälper inte att man får Mvg i ensemble. Det hjälper inte att man omges av fina vänner hela tiden. Det hjälper inte ens med en tidning och en juice på bussen hem. Såna här dagar vill jag bara ska gå över. men nu ska jag ta en lugn, lugn kväll. En kväll som bara jag får ha. Först ska jag visserligen tll alphautvärdering men sen.

Ytterligare en grej är att det verkar som om man aldrig kommer över någon som man verkligen gillat" Verkligen verkligen verkligen gillat. Det går liksom inte. Visst är man inte stört kär i den hela tiden men ändå.

EN sak som ytterligare förstör är att mina magproblem bara verkar bli värre och värre. På sista tiden har jag legat vaken flera timmar varje natt och mått dåligt. Jag orkar inte!
Men men, "Även olyckans dag är guds dag".

Det är väldigt fint att vänner. Det finns stunder som man samlar på sig med ens vänner som man aldrig glömmer. Nu sedan skolan på ett ungefär har slutat, finns det tid till att umgås på det sättet jag vill umgås med dem. Tog en promenad igår kväll med kära vänner och idag satt jag och molly i kungsträdgården i en timme och bara pratade. Det är fint att bara prata. Bara få reflektera sina tankar så att säga. Jag saknar mina vänner ibland. Inte som om jag inte har dem, men när jag inte pratat med dem på länge.


vi fick tråkigt efter en stund i kungsan.




Fina vänner som sagt.

Läs www.belldiva.blogg.se nu! Hon skriver om ett riktigt bra ämne om du scrollar ner till nästöversta inlägget!

Jag har tänkt på något liknande mycket den senaste tiden. Ni vet när man upplever någonting, och man inte riktigt kan beskriva det direkt efteråt? Då man måste låta det gå en tid innan man ens kan försöka förklara? Just precis så har det varit för mig. Jag har inte kunnat förklara. Det har varit lätt att säga att jag inte gillade att gå på Rytmus. Men hur jag själv kände mig har bara inte gått.
Jag slank in på en Sing and Song writer linje av en slump kan man säga. Jag hade sökt till södra latin och viktor rydberg som första och andra hands val för där ville jag verkligen gå. Jag skulle slå igenom som sångerska. Skulle bli musikalartist, enligt mig. Men så hade en vän tipsat om att jag bara borde söka till Rytmus. Bara söka och testa, så att man inte ångrar sig sen. Därför gjorde jag det. Lade först till vanlig sång linje men sen singsong. Vet inte varför men kände väl att jag skulle ge de där låtarna, som jag satt och spelade för mig själv hemma, en chans. Så den 3 juli då vi fick beskedet om vilken skola man skulle gå på, blev jag glad. Jag blev riktigt glad. För det som Singsong linjen betydde hade jag inte förstått förrän då.
Min linje betydde att jag skulle bli grym, jag skulle kunna bli någonting. Av singsong utblindningar i Sverige var den här den allra bästa, vilket sa att jag skulle gå med de allra bästa unga singsongarna i Sverige. Så jag taggade ju till tusen. Blev totalt omvänd på vad jag skulle bli. Jag skulle bli musiker. Jag skulle skriva mina egna låtar och bli stor sedan. Dessutom hade jag en idé av vad det skulle bli av mina vänner. Självklart skulle jag hålla kontakten med alla från min förra skolan, men inte ens Agnes skulle följa med mig till den nya. Men det gjorde mig ingenting till den början. För min plan var att hitta nya människor. Inte några som skulle ersätta de gamla bara några som blev lika nära som de! Jag hade hört tusen gånger om att man blir tajtast med de man går i gymansiet med. Och jag trodde på dem. Så mina förväntningar på linjen och på människorna var skyhöga när jag började.
Första dagen kom jag hem och var så där medelmåttig. Det hade varit bra, inte riktigt så bra, men samtidigt bra. Mina föräldrar sa att det skulle bli bättre. Och att man bara måste ge det tid. Och det gjorde jag. Jag kämpade på. Jag började lära känna människor men ingen var som jag. Det fanns inte riktigt någon som var på det sättet jag förväntat mig. Jag fick inga vänner som motsvarade de jag hade haft innan. Däremot förändrades jag så att jag skulle passa in med dessa människor. I början var jag tyst, så som jag alltid är första gången jag träffar nya människor, och sen när jag ville börja prata så fanns inget uttrymme. De hade redan placerat mig som en tyst person. Det var inget dumt menat men det hade bara blivit så. Linjen var fantastisk, i sig. Jag älskade att lära mig så mycket som jag gjorde. Det fanns inte en enda lektion som jag gick därifrån utan att ha lärt mig någonting. Jag blev duktigare och duktigare för var dag. men samtidigt sänktes mitt självförtroende för var dag också. Jag tyckte inte att jag var lika duktig när jag såg de andra, för bland dem var jag sämst.
Så samtidigt som jag lärde mig massvis om musik och "levde min dröm" så började jag bli en helt annan person. En person utan självförtroende och som var tyst. För de som kände mig utanför skolan var detta inte jag. Dessutom hade vi ett schema som inte liknande något annat. Jag gick i stort sett från klockan nio till klockan fem/sex varje dag. Det gjorde ju så klart att jag även blev trött. Jag fick dåligt imun försvar och var sjuk nästan tio procent av terminen. Det tog ett tag innan jag insåg vad som hänt. Det slog mig den dagen jag kom hem för att ha jullov. Att jag inte längre var den tjejen som börjat på min skola. Jo, jag var samma, men en kopia mer. En kopia som rättade sig efter vad andra tyckte. Det var ingen som hade gjort någonting egentligen, förutom jag själv. Så när mina föräldrar såg det, och jag såg det, tyckte vi att det inte fanns någon annan utväg än att byta. Men det tog emot för mig. För genom att byta tyckte jag att jag skulle visa mig vek. Att jag skulle visa mig som om jag verkligen ville bli musiker så mycket som jag sagt! För om jag bytte visste jag att jag troligen skulle byta ner mig. Första alternativet var Kungsholmen. Jag ville verkligen gå där, men samtidigt betydde det just att jag skulle ge upp musiken. Iallafall enligt mig. Men det funkade inte. Plötligt var platsen de pratat om som ledig, upptagen. Så jag satt där jag satt.
Så dök Kulturama upp. Jag sa först helt nej. Eller det kändes så för mig för jag ville inte gå en skola som var sämre än min. Jag hade aldrig varit på kulturama på riktigt, och visste egentligen inte så mycket om den, men på något konstigt sätt gllade jag den inte. Men en fredag i januari beslöt jag mig att ändå söka. Så jag gick dit, sjöng min sång, och gick hem. På tisdagen ringde de och sa att jag var välkommen att börja. De ville ha mig! Jag ville gå dit och se hur skolan var, så jag var där på torsdagen. Det var första gången jag träffade mina nuvarande klasskompisar. AM10B. Första dagen hade min vän förberett de alla på att jag skulle komma och alla var väldigt sociala och trevliga. Men jag hade en känsla av att jag var nyhetens behag. Jag lämnade ändå Rytmus, för jag orkade inte riktigt mer, jag behövde en ny start. På måndagen den 30 januari var jag nervös och rädd. För de var redan en klass, så vart skulle jag få plats?
Men det fick jag. Det verkade faktiskt som om det hade funnits en tom plats mitt i klassen som jag bara kunde sjunka in i. Vilket gjorde det helt fantastiskt! Jag började trivas ordentligt och tro det eller ej, det som hände var att jag kom tillbaka. Efter några veckor började jag vara mig själv och våga vara det. Jag hittade vänner som blev lika nära som de innan, de ersatte inga utan blev bara nya vänner helt enkelt. Och nu efter fyra månader får jag faktiskt människor som säger till mig att jag växt. Inte förrän i fredags insåg jag det själv.
Jag har fått växa detta år. Efter ett år på gymnasiet är jag mycket mer än ett år äldre. Jag har mognat flera steg. Jag har själv fått ta mina beslut och fått hjälpa mig själv. Jag har fått pröva att ta en annan roll, och på det sättet hittat vem jag vill vara. Och vem jag är. I februari önskade jag att jag hade sluppit gå på Rytmus, att jag bara kunnat sjunka in i kulturama på direkten. Men nu när jag ser tillbaka på det, så ångrar jag inget. Jag behövde det ena halvåret för att kunna växa och för att kunna förstå vilken plats jag hörde hemma på. 

Mamma firades med tårta och paket i morse!
Hon var värd allt! (och mer)
Älskar dig!

Det var en ung man, runt tjugoårs ålder, som var påväg ut på en båttur i skärgården. Efter att ha missat den första båten, beslöt sig den unge mannen och hans vän att ta nästa. På båten får mannen syn på en flicka. Han kunde inte riktigt beskriva flickan men det var någonting med henne. Det var inte riktigt en flicka utan snarare en ung dam. Under båtturen sa de inte ett ord till varandra.
Efter båtturen begav sig den unge mannen och hans vän tillbaka till stan. De vandrade en bit tillsammans och gick sedan skilda vägar. I korsning av Vasagatan och Kungsgatan var hon där igen. Den unga damen från båtturen. Den unge mannen visste inte till sig, och försökte komma fram till någonting att säga. Hans ord blev:
-Skulle fröken vilja följa med mig på teatern ikväll?
Man skulle ju kunna tro att damen blivit chockad och inte vetat alls vad hon skulle svarat. Eller hade hon kunnat springa därifrån av rädsla för den underliga mannen. Men hennes svar blev ett enkelt: ja!

Senare på dagen, närmare kvällen kan man säga, möttes då båda igen för ett teaterbesök. Det finns inte så mycket att säga om själva besöket, minns inte ens vilken pjäs de såg. Men under pausen mellan första och andra akten minns jag vad den unga damen sa:
-Vi kanske skulle ta och presentera oss för varandra?

Två veckor senare förlovade dessa två sig, och än idag, cirka 60 år senare ses de på stan då och då, just i korsningen mellan Vasagatan och Kungsgatan.

(Jag kan garantera att berättelsen är sann eftersom den handlar om min mormors bror och hans hustru)

Jag har fastnat för sallad, de senaste dagarna. I stort sett hela veckan har jag ätit sallader med avokado, melon, tomater, jordgubbar, gurka och kyckling! Åh, det är så gott. Och väldans frächt att äta de här salladerna på sommaren då det är varmt och man vill ha någonting som bara är frächt helt enkelt. Dessutom till grillat kött så är det superb! Jag är en tjej som storgillar kött, kan inte hjälpa det, men grillad fläskfilé! Mmm!


Mmmm!
Denna sallad:
Vattenmelon
Jordgubbar
Avocado
Champinioner
Sallad
valnötter

Efter att ha haft kort hår i tre månader nu känner jag att det var helt rätt val för mig! Vet inte om jag kommer ha kort hår för evigt men för tillfället trivs jag mycket bra med det hela. Det bästa är att det passar både väldans bra att föna så att det blir riktigt platt och formar sig runt huvudet. Men det fungerar även som bara lockigt och yvigt och ja, helt fritt helt enkelt. Så det är en toppen frisyr.


Lockigt och yvigt, men det blev helt fel bildperspektiv!

Och det platta, dock i blåst!

Secondhand är en riktigt bra grej! Det vet ni nog! Men iallafall, vill jag fortsätta förklara hur bra det är. För det blir billigare, bättre för miljön och du kan få saker som du aldrig ser på någon annan sedan.
Det finns självklart både dåliga och bra secondhander. Men det är ungefär som reor på vanliga affärer. Du måste lära dig hur du hittar sakerna. Och vilka saker som är bra, och vilka som är mindre bra. Jag har börjat lära mig måste jag säga. Sen så måste det också vara rätt secondhander också! Jag har ju en pärla till secondhand här ute på Ekerö som är helt fantasisk.. Var där i morse och hittade lite olika grejer.


Flowerpower! Den är finare, än vad den blev på bild. 30;-

Fin blåprickig klänning! Den blev jag smått kär i! 25;-

Fin rosa blus som jag kollade på H&M för ett år sedan, men köpte ej. 35;-

Hittade spetstyg(som ska bli kjol) och blått tyg, med matchande blixtlås(som ska bli klänning)

Och fantastiska filmer! Åh, gillar när filmer kostar 4 kr styck.
Så allt jag säger är att det är alldeles fantastiskt med Secondhand!

Så otroligt fint att se att du bryr dig
så otroligt vackert att ha det i mina tankar
att någon bryr sig, att någon vet
att någon förstår, att någon ser.

till er fina som kommenterade min text FRIENDS, så är det inget att vara orolig för! Egentligen så var det väl lite överdrivet bara för att få det hela att låta bättre! Dessutom var jag väldigt väldigt trött!

Jag fyller sjutton om exakt en månad idag. Sjutton låter inte så läskigt. Däremot så blir det läskigare att tänka på åldern efter det. Jag har svårt att få in i mitt huvud att jag blir arton. Arton om ett år. En av mina närmsta vänner blir arton i år. Jag vet att jag har flera vänner som längtar mer än allt annat att bli arton, men denna vän är inte en av dem. Hon känner som jag.
Och de känslor som jag har är det att jag inte vill. Jag vill inte bli arton. Varför ska jag behöva bli myndig. Okej, på ett sätt låter det bra men vad händer egentligen. När du blir arton är du vuxen. Och jag har aldrig varit en sån som vill bli vuxen. Självklart ska jag bli vuxen nån gång, men i sinom tid. Jag vill inte bli det just nu bara.
Anledning, för att då är ens föräldrar inte ansvariga längre. Då kan du inte komma hem och gråta ut i ens mammas armar. Man kan inte be pappa och argument för att kunna motargumentera en klasskamrat. Vissa kanske drömmer om detta men jag drömmer inte om det. Inte ännu. För jag tycker om att kunna falla tillbaka på mina föräldrar. De har alltid en lösning på mina problem. Men när jag fyller arton blir det bara mitt. Då finns inte det att jag alltid kan lägga det på någon annan. Jag måste ta hand om mig själv.

men jag vet en sak. Jag måste bli vuxen men jag vet att det aldrig kommer komma en stund då min mamma inte låter mig gråta ut i hennes armar, och det kommer inte komma en stund då pappa inte vill svara på mina frågor. Bara det att jag måste lära mig att gråta ut för mig själv ibland och lära mig att få svar på mina frågor från annat håll.

Det låter inte riktigt lika vuxet längre, Det låter bättre nu. Nu när jag fått fundera.
Det kanske inte blir helt fel. Kanske blir det ganska så bra.

Depp?

Nummer ett, Sätta på sig sjukt bekväma kläder, val för mig blev klänning och leggins.

Nummer två, Ta fram de där glasspaketen i frysen och lägg upp åt dig själv.

Nummer tre, sätt dig framför Vänner säsongen och njut.

Det hjälper, tro mig!!!


Something's gets better with some icecream and FRIENDS!

Som om du visste.
Vart jag skulle eller var jag är.
som om du har en aning
om vad jag gjort och vad jag bär
Jag har tusen saker i mitt liv
och ingen vet allt
men ändå kan du säga
att du känner mig.

Men kanske vet du
kanske ändå
Men jag undrar djupt
om det verkligen kan vara så
för var är du då?

Jag borde göra någonting helt annat än att sitta här just nu.
Men man gör inte alltid som man borde.
Det är konstigt det.
När man vet.

Att inte ha kontroll över sitt huvud, och sig själv.

Det låter kanske som om de personerna då borde vara få och uppmärksammade. Men jag skulle säga att det högst är tio procent här i världen som inte lider av detta på något sätt. Men det är ju bara min uppfattning. Men den av dig som aldrig någonsin känt detta, aldrig haft någon fobi, fått något utbrott eller så, så skriv då en kommentar för jag vill väldigt gärna prata med dig.

Jag har upplevt detta många gånger. Jag har en så stark emofobi att den kan leda till att jag faktiskt får mig själv att spy. Helt knäppt att jag får mig att göra det som jag är rädd för. Men iallafall, jag kan sitta ca en timme innan jag mår illa och säga "Jag lär nog må illa ikväll men då vet jag ju att det bara är pågrund av denna feta maten". Men ändå sitter jag där, en timme senare och säger om och om igen "det är magsjuka, det är magsjuka". Jag kan inte kontrollera det!

En av mina vänner har ångest. och nej, nu menar jag inte en vanlig ångest som ganska många i samhället har, utan jag menar en total panikångest, då du tappar greppet helt och hållet. Min vän kan reagera på en sak, som ett trångt utrymme eller att hon har lite ont i magen och sen bryter det löst. Då går det inte att få kontakt med henne. Hon kan slå en, hon kan skrika på en och ja, hon får panik. Det är allt som finns i hennes huvud. När hon börjar känna av det kan hon inte kontrollera det längre!

Två av mina vänner, har eller har haft anorexi/bulimi...Dessa sjukdomar är två av de värsta jag vet. Jag blir bedrövad till tusen när jag tänker på hur det drabbar en. För det är som om en person plötsligt blir två personer. En vill bli frisk, och en vill bli sjukare. Det är knäppt, men så sant också. Det är som om mina vänner till och med kan växla person medan jag pratar med en av dem. De kan inte kontrollera sina tankar. Deras tankar spelar ett spel dem dem och får dem att förlora. Det är det som är så läskigt. Ingen kan säga säkert att den aldrig kommer drabbas av det, för ingen kan kontrollera sina tankar.

Det finns tusen olika sätt att inte kunna kontrollera sina tankar. Men samtiidgt finns det många tips på hur man kan lära sig det. Det går att ta kontroll över tankarna som du har, även om den där kontrollen är fruktansvärt svår! Jag vet, jag har försökt i ungefär fem år. Jag vet att det är svårt. Men det går. Det går faktiskt. även om man säger att det inte går att kontrollera dem så går det. Min kusin sa det en gång. De vi inte kan kontrollera är känslan. Men innan känslan kommer alltid en tanke, och den kan vi kontrollera.

Ibland förstår jag inte hur lycklig jag är att jag har dig. Men ibland gör jag det faktiskt. Ibland är jag helt förstörd över saker som jag tyckt du gjort fel. Men ibland är jag överlycklig över alla fina saker du gör. Ibland blir jag galen över att du inte förstår. Men ibland blir jag förvånad över hur mycket du förstår. För det gör du. jag känner dig och du känner mig. Haha, vi hade tre år som "bästa vänner" för typ en/två veckor sedan tror jag! Ska kolla upp det noggrannare. Men tre år...det blir mer än vad man tänker sig ibland. För jag trodde inte att tjejen som jag bara skulle på lunch med en gång, skulle bli den jag vandras hemåt med i vårsommarkvällen och pratar om allt mellan himmel och jord med.

DU är ett bönesvar och det vet du. Ibland vägrar jag säga det för jag vill inte att du ska bli högfärdig eller något sådant. Men om man läser mina dagböcker från den sista oktober 2006-oktober 2007 så står det nästan varje dag "jag behöver en vän nu!". "Jag vill ha en bästa vän, en vän som är min" och så vidare. Så livet utan dig skulle vara otroligt tomt.


Min kära vän tar då inte så gärna foton på sig själv, men gärna på blommor. Visst fotar hon fint?
www.konstomode.blogg.se, där hittar ni henne!

Cause you never know,
you never see
you never understand
just what you mean to me.


And I know that we're different, but our hearts the same.

Jag bloggar om allt jag vill. Om mitt liv. Men det jag riktar in mig på är mina viktigaste saker i mitt liv. Gud, musiken och mina tankar och drömmar. Det är det viktigaste i mitt liv i stort sett. Och min familj. Dessa saker får rymmas i min blogg och i mina tankar. Därför så skriver jag om det. Så jag hoppas att ni står ut med det.

Vissa texter, vissa rader, bara vissa ord, fastnar. De fastnar och hänger sig kvar och dessa vill jag tillägna en tanke. För de är värda det. Dessutom älskar jag att bara leva mig in i citaten och tänka mig igenom den återigen.

"och jag skäms för att säga, att du är kvar i mig. Skratta åt det, för då kommer jag kanske över dig"

"Och jag krympte dig precis så du fick plats i min pupill"

"So sorry, two words I always think, after your gone, when I realixe I was acting all wrong."

"Jag har en Elle i min väska så att det ska se ut, som jag sitter och tar det lugnt, bara, inte går patrul som förut,
ser det lyser en lampa, i lägenheten brevid din, hon som bor där såg alltid på dig på ett särsklit sätt, jag skände igen det, jag hade samma blick själv, när jag stal dig från Helen"

"Look at me, you may think you see who I'm really am, but you never known me."

"I am a fire burning desperatly, but you're controlling me, releaze me"

"Som en vind når stranden, vem har sagt var den fick gå"

"Är du fortfarande arg, är du fortfarande trött, önskar du fortfarande, att vi aldrig någonsin mötts.

"Får jag träffa dig ikväll, jag har ingen anledning till det, täntke först gå runt det, tänkte råka springa på dig, men nu är det bara så att jag, orkar inte göra så, antingen vill du träffa mig eller så vill du det inte"

"Alla har det inte lika bra som du, jag tror du förstår för jag gillar henne nu. Hur hon är? ibland så blir hon arg. Hon var min, men det skiter du väl i"

"Once in a lifetime, means there's no second chance, so I belive that you and me, should grabe it while we can"

"Du la dig på rälsen, du var så trött, du lät tåget ta bekymren"

"Och du undrar vem, som kysser henne nu, och du undrar vem, vem om inte du, oh läpparna, du kallar dina, det gör ont att veta, lika ont att undra."

"Du tror du vet hur allt ska vara, du vet när allting passar sig, utom när jag ska förklara, hur jag känner mig. Du bryr dig inte om mig mera, och det har tagit mig så hårt, du kan väl aldrig acceptera, att någonting är svårt."

Tiden går, och läker alla sår
den läker alla sår
det spelar ingen roll hur djupt det går.

Jag gillar att tänka. Det är därför en av mina kategorier heter helt och hållet tankar. När några vänner och jag diskuterade vilken bloggkategori som skulle passa mig bäst blev det "tankar och drömmar". Och jag tror det är sant. Jag gillar iallafall den tanken av att det skulle vara sant. Av att jag kanske kan åstadkomma någonting med mina tankar. För det är svårt ibland, att skriva ner alla de där tankarna. Som om de bara stannar uppe i huvudet och så sätter man sig vid tangentbordet och så...blankt. Det kan lätt bli så, likadant som med låtideér. Du får en snilleblixt på bussen om en toppen låt, men när du väl är hemma med gitarren finns låten inte kvar. Det är konstigt att det är så, men om människor pratade med sina tankar, tror jag att vi skulle vara helt andra personer och ha helt andra status lägen än vad som finns i samhällen nu. Tankar är egentligen det som beskriver oss mest. De beskriver vad vi låter oss upptas av och vad vi lägger ner vår tid på. Intressant egentligen.

Jag har ett antal gånger önskat att jag skulle kunna läsa andras tankar bara för en enda dag. Bara för att kunna se om människor säger vad de tänker, eller vad de annars tänker om de inte gör det. Men sen så tänker jag att det skulle nog bli jobbigt. För det skulle ju inte riktigt gå att skilja på tankar. Det är konstigt att man i filmer, låter ens persons röst säga ens tankar. För i  ens huvud låter ens röst så annorlunda än vad den gör i riktiga livet. Därför borde en röst som säger någons tankar vara en annan röst. Fast självklart skulle det bli förvirrande men det är bara en sak jag tänkt på.

Tankar alltså. Nu har jag delat med mig en hel del av mina tankar till er, och jag gillar det. Jag tycker om att ha mina tankar i en liten låda. Nu ska jag gå. Jag ska leva mitt liv tillsammans med mina tankar istället för att skriva ner dem.


Anna, påväg hem. Men mycket tankar i det där huvudet.

narnia är en bokserie som min far läste för mig när jag var yngre. DÅ var det en spännande saga. Men nu är den mer. Vi såg tredje narnia filmen igår och jag satt och grät ungefär sista halvtimmen. För den går rätt in och är så klockren! Som när Aslan säger: "I er värld är jag känd under ett annat namn, jag hoppas att ni genom att känna mig litegranna i denna värld, kan känna igen mig i er värld". Jag förstår inte hur man inte kan förstå. Nåja, jag började läsa "min morbror trollkarlen" igår och är redan fast. Det finns ingen bokserie som har fångat mig lika mycket och lika innerligt. kanske just för att det så konkret handlar om det som är så viktigt för mig. Kanske det.

Det är så gaallett häftigt! Det är verkligen det. Och jag menar det till tusen. Jag tänker så här. Det finns en plan, en väg och ett liv för evigt för alla! Och anledningen till att vi inte är i himlen nu är för att alla inte har fått ta del av den där fantastiska vägen, planen och livet ännu! Så därför måste vi chilla här enda tills vi har fångat samman alla och kan ha party med Gud ständigt. Låter ganska så bra tycker jag.
Igår gick vi alla som tycker som ovan, i ett tåg. Det tåget var till för att visa att vi tror på Jesus och att vi vill ha honom i närheten. Också ganska så häftigt. Jag var där med nära och kära vänner och dagen var allmänt bra. Fick en fin kväll med helena och Narnia filmen, skriver mer om den senare.
Så helt enkelt, en nice Jesusmanifestation.


Redo för en lång dag på stan!

Markus njöt av sin pizza.

Helt galet mycket människor!!!

Jag och Victoria smaskade i oss en hel del glass. Hallonsorbé och lakritsströssel äger!
Snygga vänner jag har va? Båda singlar, och mycket trevliga, kontaktuppgifter ges efter förfrågan.

Ganska nice att ha en syster. Egentligen. Visst kan det vara en smula irriterande ibland men i överlag, ganska bra att ha. För det var min systers förtjänst att jag fick äta jordgubbar, melon, avokado och kycklingklbba i fredags. Det var även min systers förtjänst att jag fick se säkert! Det är inte så litet det. Så helt enkelt är det ganska nice att ha en syster. Det är relativt nice att dela en sockervadd med syster också!


Mmm, mums!

Egentligen bara socker...en ganska skum grej men god!

Det här är vad alla har sagt om dig
håll dig borta från honom han kommer att såra dig

Dessa ord och toner började säkert! sin konsert med. Från de tonerna och orden var jag helt fast låst. Jag har aldrig sett henne live innan och jag har väl gillat henne i ca fyra år. Men jag kan fortfarande inte riktigt sätta ord på känslan. Det var som att på ett sätt se att hon var verklig. Hennes röst och hennes låtar kom från den personen! Och hon såg ut att känna exakt lika mycket med låtarna som jag hade tänkt att hon skulle göra. Det var en salig blandning mellan nya och gamla och vid ett speciellt tillfälle kändes det som om jag skulle storkna. Efter en av hennes nya låtar gick alla bandmedlemmar ut och hon stod kvar, tog upp en gitarr och började klinka. För säkert!fans så var melodin självklar för vilken låt det var. "Är du fortfarande arg". Så stod hon bara där. Rätt upp och ner och sjöng den för hela grönan. Jag kan som sagt inte sätta ord på hur det kändes att få ser henne men jag, ja, är fortfarande helt betagen. Hon är mitt största mål inom musiken. För hon gör exakt det jag vill göra. Kan inte säga annat än att lyssna på henne! Ge henne en chans, om du gjort det tidigare eller ej, spelar ingen roll. Lyssna bara och försök att ta in hennes talang.


sjukt snygg röd klänning hade hon också.

Så bra alltså.
Hon får bli veckans artist bara för att hon är så bra.

Så. Du säger att vi är olika. Men det är vi inte. Vi äger samma hjärta. Vi kan se olika ut, ha olika sätt, olika tankar. Men med samma hjärta bleknar allt det andra. Vi blir lika. Varför? Vi har fått vårt hjärta av en far. Det var den allra finaste gåvan han kunde ge oss. Det var hans allt och han gav det till oss. Så vi har samma hjärta. Men vi använder det inte till samma sak. Vi måste lära oss att älska med hjärtat. En männniska är inte ens skor, eller kläder. Det är inte ens stil eller sätt. Det är inte ens vem du umgås med eller vad du gör. Det är ditt hjärta. Och var ditt hjärta är.

På tisdagen den 24 maj kl 16.10 är jag fri. BOKSTAVLIGT TALAT FRI! Då har jag inget mer prov eller redovising eller någonting annat. Ni anar inte hur mycket jag längtar efter just denna stund. Jag bubblar efter den stunden. och jag säger till alla mina vänner, efter den dagen kommer jag vara normal igen. Men från och med typ en vecka tillbaka tills på tisdag kommer jag vara knäpp. Totalt uppe i det blå och bara snurrig. Som sagt, jag längtar.

Det gick galet bra igår tycker jag trots förkylning. Hade seriöst feber igår då jag ställde mig på scenen, men förutom några falska toner gick det bra. Ska lägga in en video men dock hörs inte vissa saker. För min syster som filmade kände inte till det som jag, molly och pappa har upptäckt. Att man inte får hålla för mikrofonen. men det är sådant som händer. Jag laddar upp den just nu men för er som brukar lägga upp saker på yputube, så tar det ju en stund!

Nu åter till Franskan och Engelskan. Engelskan ska in i kväll, och franskaprov imorgon. Sen för helgen gäller franskaredovsining och körplugg. Mmm, kör! jag ska kunna tre låtars stämmor utantill! Jippi!

Idag gäller det.

Kulturama skola, kl 18.00
80 kr
40 kr studerande
kulturamaelever, gratis!

Jag älskar det. Samspelet mellan olika instrument i musik. Det fångar mig och kan hålla mig kvar en stund. Idag fick jag märka detta med min alldeles egna musik. Mn musik som inte många har fått höra. Den låt jag spelade idag tror jag att ca tre personer hört innan nu. Men den är fin, tycker jag allt. Så häftigt med massa instruments som läggs på!


Ja, jag älskar det.

One two three, one two three goes the dance
but I've never learned to dance like this
One two three, one two three says it all,
but life isn't easy like a bal

Cause in life, you can't choose your partner yourself
and you have no chance, no chance to say no

Still the sun shine, as the morning light
Still the sun shine, as the morning light

One two three, one two three still going on
But how much longer can I play my song
One two three One two tree that silent sound
like a secret treasor, that I've found

But in life, you can't choose your partner yourself,
and you have no chance, no chance to say no

Still the sun shines as the morning light
Still the sun shine, as the morning light

När de där tankarna kommer, om vad jag kunnat ha och vart jag kunnat vara så påminner jag mig om de saker som jag fått, och den plats jag är på och vilka jag inte skulle ha om jag hade det andra. Man kan inte ha kvar kakan samtidigt som man äter den. Och det som jag fått är tusen gånger mer värt!






Som sagt, ´värda så mycket!

Astrid Lindgren kan tydligen också kopiera. Blev riktigt chockad över det!

I Saltkråkan:
Tjorven: Mamma, det är en konstig sak med dig. För på kvällen när man är pigg, då vill du att man ska sova, och på morgonen när man är trött, då vill du att man ska stiga upp.

I Lotta på bråkmakargatan:
Lotta: Mamma, det är konstigt, för på kvällen när man vill vara uppe då vill du att man ska sova, och på morgonen när man vill sova, då ska man stiga upp.

I karlsson:
Lillebror: När jag ska ta min medicin då bestämmer jag mig för att ta den, och så tar jag den bara.
Karlsson: Ja, och när jag ska ta min medicin så bestämmer jag mig för att inte ta den och så tar jag den inte.

I Lotta på bråkmakargatan:
Jonas: När jag ska ta medicin, då bestämmer jag mig för att ta den och så tar jag den bara.
Lotta: OCh när jag ska ta min medicin så bestämmer jag mig för att inte ta den, och då tar jag den inte.

Konstigt...Har aldrig lagt märke till det förrän nu.

Vi kom trea. Kan någon förstå det? Med Erik Saade, en kille som knappt kan sjunga, kom vi trea. Tyvärr gör detta inte att jag på något sätt är stolt över sverige. Snarare är jag bara besviken på Europa. Det fanns faktiskt några hyfsade bidrag igår, även om jag själv gärna hade sett Beligen med i final. Och så går två av de sämsta bidragen upp till topp tre...Tycker att Italien var ganska bra och trevlig faktiskt men tyckte framför alt att dessa killar var härliga!

Dock känns refrängen igen, men med en annan text och en annan artist.

Sing for life, sing for joy, sing for every man and women.
Andreas Johnson.

Förlåt för denna uppdatering, men pga pollen, förkylning och brist på medicin mot min magkatarr har jag mått ganska risigt de senaste dagarna. Så därför har jag inte pallat att skriva någonting här. Men nu får det väl ändras antar jag. Ni får hemskt gärna be för mig! Jag skulle verkligen behöva bli frisk eftersom vi har vår enda singsong konsert på onsdag! Ha det underbart nu! Och njut av det fantastiska regnet.

Jag vill kunna njuta av våren, det vore alldeles fantastiskt. Men jag orkar ju inte med detta pollen som surrar omkring i luften. Jag mår fruktansvärt dåligt av det och det suger kraften ur mig att jag inte har någon kraft. När tusen saker händer samtidigt så vill jag ta tag i det, en med pollen omkring mig så blir jag fullständigt kraftlös. Allt jag har gjort idag är i stortsett att se på TV... Vilket jag inte riktigt orkar med ens det. Nåja, i sådana stunder så fungerar te bra, mycket, mycket bra!


Sometimes life is good or bad, or just reagular.

Varför gråter du, när ingen ser på
varför ler du, när alla är i närheten
Varför gråter du, när ingen är där
varför säger du inget, när jag ändå är här.

Det finns inget som hjälper, inga ord
det finns inget du kan säga, allt blir bara tomt
dina ord skär i mitt huvud, stund efter stund
dina tankar ger mig ingen ro, ingen blund

För varför gråter du, när ingen ser på
varför ler du, när alla är i närheten
varför gråter du, när ingen är där
varför säger du inget, när jag ändå är här.

Jag vill ju hjälpa, jag vill säga en sak
jag vill förstå, hjälpa dig tillbaks
men det blir svårt, förstår du, när du inte ser mig
utan tror att det bara är du, bara dig.

men varför gråter du, när ingen ser på
varför ler du, när alla är i närheten
varför gråter du, när ingen är där.
varför säger du inget, när jag ändå är här.

Du kan inte se det, du är perfekt som du är
du kan inte se det, för du lever i vår värld
du kan inte se det, men jag kan se dig
så varför lyssnar du, inte på mig!

För jag vet varför du gråter, när ingen ser på
förstår ditt leende när alla är i närheten
jag vet varför du gråter när ingen är där
men varför du inte säger någonting, det undrar jag än, när jag ändå är här.

Jag får sådana där löjliga fixeringar ibland. Vid killar, kläder, smycken, teer, i stort sett vad som helst. Men just under den fixering är det vad jag bryr mig om! Det är konstigt hur de kan ta över ens liv. Iallafall finns det en sak som har varit en fixering som liksom hållt sig kvar hos mig. Stund efter stund, efter gång, efter gång, så inser jag att jag är alltför fixerad vid bröllop.
Jag vet att de flesta tjejer har en smula planerat, alltså kanske vet vilken kyrka de ska vara i. Jag vet, lite mer än så kan vi säga. När jag var yngre visste jag allt för mycket om hur mitt bröllop skulle gå till, och hur alla andras gick till.
Förklaring: Jag har alltid älskat filmer. Under åren har jag gått från olika schangers, men det är en som har stannat kvar. Romantiska komedin. Och för er som har sett en eller flera sådana slutar de ofta med bröllop. Och ofta typiskt amerikanska bröllop.
Pappa säger det ibland, att jag blivit alldeles för påverkad av att se de där filmerna för englit mig är det självklart att killen ska överraska med en förlovningsring, det är självklart att pappan ska leda in i gången, det är självklart att ha med både "Speak now, or forever hold your peace" och "You may now kiss the bride". Men tydligen är det inte så som det går till i sverige...


FIna presenter från i lördags.

Hela låten...

Det är något med dina ögon som har
fångat mig
jag vet inte vad det är me det är något
speciellt med dig
Det är något när du sjunger
som får mig att lyssna
jag vet inte vad det är men jag vet
 att du aldrig får tystna

När du ler, då ler jag tillbaks
när du inte är i närheten
bryr jag mig inte alls
om vad jag säger

Det är något med ditt leende som har
fångat mig
jag vet inte vad det är men det är något
speciellt med dig
Det är något med ditt sätt som har
fångat mig
jag vet inte va det är men du måste
alltid vara dig

När du ler, då ler jag tillbaks
när du inte är i närheten
bryr jag mig inte alls
om vad jag säger

Det är något med hur du är
som har fått mig förstå
jag ville inte inse det men
jag gjorde det ändå
Det är något med hur du ser
på mig
Jag vet inte vad det är men det är inte så
jag ser på dig

För när jag ler, ler du inte tillbaks
och när jag är i din närhet
bryr du dig inte alls
om vad jag säger.

När jag ler, snälla le då tillbaks
och när jag är i din närhet
snälla lyssna då på vad jag säger

Det var en gång, då jag somnade in
har aldrig drömt så gott som då
jag undrar om jag någonsin vakna
eller om livet ens skulle kunna vara så

jag fann att kärlek var första ting
för alla som levde i världen
och något hat fanns inte alls, ingenting

Det var en gång, då jag drömde om världen
som en drömplats i en kula
men ingen snö föll utan solen sken
som vår värld fast utan en bula

jag fann att kärlek var första ting
för alla som levde i världen
och något hat fanns inte alls, ingenting.

det var en gång, då jag somnade in
och jag undrar om jag någonsin vaknat från den
för när jag lever just nu
är inte det den gamla världen

för där fann jag att kärlek var första ting
för alla som levde i världen
och något hat fanns inte alls, ingenting

Det var en gång, då jag drömde om världen
om det var den eller himmelen, det vet jag ej
men jag vet en sak, mer än väl
att den plats där jag hamnade passade mej

för där fann jag att kärlek var första ting
för alla som levde i världen
och något hat fanns inte alls, ingenting

Med skönheten och odjuret i huvudet så känner jag mig lycklig. Därför vill jag dela med mig om varför. Jag är så tacksam till alla som kom hit till ön igår och kom och åt tårta. Jag var alldeles översvallande lycklig på kvällen kl tolv då victoria och helena, som de sista gästerna lämnade huset. så både jag och sofia somnade med ett leende på läpparna. När jag ser klockan, och att den står på tre, inser jag att jag nog borde vara i pluggandets värld istället för denna. men nu är jag ju här. Kommer skriva mer om igår senare ikväll. Då mina uppsatser är klara! Har kommit fram till min önskelista idag. Inte för att ni alls behöver bry er men är extremt nöjd med de saker jag kommit på!

Annas önskelista (till sina föräldrar)
Guitalele(en blandning mellan gitarr och ukulele. Sjukt nice)
Ett fodral till det övre(vore riktigt nice att kunna ta med sig en överallt)
Biljett till Håkan+The ark+Säkert, på ett slott.
The Arks samlingsplatta
Sjalar...(Har fått en grej för sjalar på sistone)(och för att jag klär i det när jag har kort hår)
TakeAway kopp(har börjat gilla te, och vill gärna ha med det på bussen)(framför allt med en fin design)
En elvisp (vår håller på att gå sönder och jag vispar ju hela tiden)
En vit sommarklänning från Zara(så sjukt fin)(och den kommer ta slut)
En mick till gitarr, eller guitalele! (vill inte ha en halvakustisk längre)
Skor (Har tusen, tusen, tusen skor, men jag gillar skor)

Klar!

Idag sa min mormor någonting fint när hon hörde om arbetet i Klarakyrka. Hons a att hon blev varm om hjärtat. Jag tycker det är ett mycket fint uttryck vilket verkligen beskriver en vacker och härligt känsla. Tänk att bli varm om hjärtat.
Ibland så brusar jag till av glädje. Så där så jag bara vill fara upp och jag skrattar för mig själv. Idag när jag såg "Medan du sov" så hoppade jag till vid slutet. För hon, huvudrollen, var så lycklig i slutet och jag var så glad över hennes skull. Det är konstigt hur du kan känna så mycket för en rollfigur.
Iallafall så älskar jag att brusa till av glädje att känna hur hjärtat hoppar. Och detta komemr jag göra förhoppningsvis om och om igen!

Älskade AMSB! Ni äger!!! Haha, oj, kära nån vad bra vi är!

Kulturama-Det är en aldleles underbar skola, seriöst skulle kunna få vem som helst att gå där för alla är värd den skolans gemenskap och stämning. En kille som varit på Öppethus sa att det var lite om FAME...Snacka om beröm! Helt totalt coolt att så många på en skola kan bilda en sån grym stämning. Det finns inte en enda i min klass som jag inte tycker om!