Jag älskar kort och brev. Både att få och att skicka. Dels att skicka när man lägger ner tid och sina tankar på bara en person just då. Tänker igenom vad jag exakt skulle vilja säga till den personen. Att jag vet att med detta lilla kort skickar jag med mycket omtanke til den personen. Det behöver egentligen bara stå, hoppas du mår bra, så glädjer det personen. Det är även underbart att få. Jag blir verkligen helt ifrån mig när jag får brev eller kort. Jag blir så glad bara över att ett brev är adresserat till mig. Sen när det står fina grejor i brevet så blir det ju självklart ännu bättre men det är en underbar känsla att veta att en person faktiskt suttit och bara tänkt på mig en stund medan hon/han skrev detta. Så kom igen allesammans, börja skicka brev till varandra. Trots allt kan vi inte låta elektrioniken ta över våra liv. För i min värld betyder ett brev mycket mer än ett mail. Mest för att om du skriver ett mejl, kan du göra det medan du lyssnar på en tråkig lektion eller något, och medan du skriver ett brev/kort så har du tagit fram papper och penna och verkligen satt dig ner för att skriva till den person som du skriver till. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Efter mitt konfaläger höll jag kontakten med vissa bara via brev. Dessa blev nästan de jag höll kontakten med mest. För man får så otroligt mycket sagt i ett brev, så mycket mer än  ett kort sms som säger: Hej, hur mår du?. I ett brev så kan man verkligen förklara hur man känner sig just då, ungefär som ett telefonsamtal fast du kan spara alla dina brev på ett speciellt ställe. Jag har en låda full med brev. Jag sparar alla brev jag får i just den lådan. Det är fantastisk känsla att få öppna den lådan och bara översvämmas av omtanke. För omtanken finns alltid kvar i breven! SÅ skicka brev!!!

Min adress från och med nästa måndag:

Anna Martinson
c/o Axelsson
Mäsingevägen 33
269 93 Båstad





Ska strax skicka iväg sju kort och ett paket :) Om ni har tur får ni väl ett!

Kom precis hem från en fin kväll, men skriver senare om det.

Jag läste igenom gamla dagböcker i dag, gör ofta det när jag byter dagbok. Iallafall slog jag upp den 7/5-07 och läste. Det som jag totalfastande för var: "Idag hälsade Annie på mig :) :) :) " Suck, jag blev så besviken på mig själv och chockad. Jag insåg hur desperat jag varit. Jag var glad över att en enda person, vänt som om och hälsat på mig. Jag kom ihåg varenda detalj plötsligt när jag läste det. Kommer ihåg tankarna som gick genom mitt huvud och insåg en sak som jag kanske låtit skina igenom ett antal gånger på bloggen men som jag aldrig egentligen berättat om, men nu, nu ska jag berätta!!!

Jag skulle precis kolla på böcker idag i affären när en titel fångade mig: "Drömfällan". Först så såg jag bara på den men läste sedan under, "för prestation prinsessan". Då insåg jag vad jag höll i min hand. När jag läste på baksidan insåg jag bara mer hur rätt den boken var för mig. Tyvärr hann jag inte köpa den men meddelade föräldrar att det var någonting att önska sig i födelsedags present. Nåväl, nu är det dags till det hela. Jag ställer ENORMA krav på mig själv. Tro mig. Om jag ska sätta en endaste liten grej med mig sjävl som jag är nöjd med skulle det enda jag kom fram till just nu vara mina betyg. Men om de innehållit ett VG så skulle jag blivit riktigt besviken på mig själv. Iallafall så vill jag vara perfekt. Om jag inte är perfekt på ett område och någon annan är det blir jag ruggit avundsjuk, alltså extremt avundsjuk! Jag mår på ett sätt dåligt när jag är det, men det kändes ändå bättre att vara det... Iallafall så blir jag så klart trött av att ställa krav på mig själv. Lite börjar det nog med att jag tror att andra ställer krav på mig också. Jag tror att någon skulle bli jättechockad om jag inte hade svaret på en fråga som de ställde. Jag blir förrvirrad över att höra mig själv och besviken på mig själv. För tro mig att jag aldrig velat vara en sådan person. Jag har alltid velat vara en person som är nöjd med sig själv som hon ¨är. Men jag kan klaga på allting med mig själv varenda liten del av mig själv går att klaga på. Mitt självförtroende är uppdelat i två olika delar. En del i vad jag vet att jag är, att jag vet hur jag är mot mina vänner. Den delen är riktigt bra gällande sitt självförtroende. Sedan så finns delen som jag får i att mäta min förmåga att vara snygg, att få de allra bästa betygen och liknande. Dend elen mår inte riktigt lika bra, som ni kanske förstår. Men igår fick min kusin mig att bli påmind om hur bra mitt val för framtiden då var. Jag har inte valt pluggskolan där jag ska mäta mig själv om och om igen på mina betyg. Utan jag ska faktiskt få utvecklas på andra plan, hitta mig själv, hitta en plats i livet, en väg i livet. Det blir lättare då. Så jag är nöjd. För jag är inte nöjd med mitt tankesätt och jag ber Gud om hjälp för det. Ni får gärna be om det också! Iallafall så krav är ingenting man ska ställa på sig själv. Isåfall så ska man ställa sådana krav som att försöka vara trevligare mot vänner! Någonting sådant tycker jag kan vara vettigare, men inte sådana krav som jag ställer! Me jag lovar, jag försöker förbättra mig så mycket som möjligt! Tack för att ni lyssnat på några få tankar om mig själv...

"But she's so beautiful,
she's so beautiful,
she's so beautiful and
nothing can take it away
cause she's so beautiful!"

En grym text!

Mod Är Inte Att Aldrig Vara Rädd, Mod Är Att Vara Rädd Men Att Gå Emot Rädslan.

Idag har jag, Anna, haft en mycket fin dag. Delar av den har spenderats med Bella! En underbar, mysig fantastisk tjej som jag satt i en timme med och bara pratade framtid. Detsamma disskuterade jag med Ida i två timmar efteråt. Framtid är det vanligaste som någonsin dyker upp! Fantastiskt nog. Jag har inte pratat mycket med någon av dessa den senaste månaden men däremot så kände jag mig hemma på direkten över att prata med dem. De känns alltid lika mycket som om de är mina allra bästa vänner. Vilket de verkligen är. Jag har runt omkring femton riktigt nära vänner. De är alla fantastiska och underbara. De närmsta är faktiskt tjejer eftersom att det är lättast för min del att prata med tjejer. men  däremot så saknar jag inte riktigt att vara så super tajt med någon kille. Det verkar oftast leda till kärlek trots allt! Men det är ändå trevligt att ha killar inom de närmsta tjugo. jag har fina vänner. Vänner som låter mig vara mig! Som ser mig och älskar mig för exakt den personen som jag är! Jag är den jag är, och jag försöker inte ändra på någon av dem, och därför får de inte försöka ändra på mig. hade en fin, fin dag idag som sagt. med reboanding tid med vänner. men samtidigt så sätts ju alltid griller i huvudet när man har sådana samtal.

Som tillexempel framtid. Framtiden är det som jag längtar till mest, frukar mest, hoppas mest på och blir mest besviken på! Jag ser allting framför mig och är trött på det hela. jag vill leva i nuet, men har svårt för det! livet är oförutbestämt. Om jag skulle önska något nu skulle det vara att jag förbliver vän med alla mina vänner som jag har nu. Jag blir frustrerad, ledsen och arg när jag tänker att jag kanske skulle kunna förlora kontakten med flera av dem möjligen till och med alla! Jag ber dag ut och dag in för alla relationer jag har med mina vänner. att de ska hålla, att de ska finnas kvar. Men som sagt. Jag tar modet till mig och vågar. Jag vågar göra det. Jag tar modet till mig och hoppas, på framtiden, på nuet på dåtiden. jag hoppas på att vännerna finns kvar, jag hoppas på att mitt gymnasium blir rätt. Jag tar modet till mig. det betyder inte att jag inte är rädd för det är jag. Men jag går emot rädlans. Det är mod.

Mod Är Inte Att Aldrig Vara Rädd, Mod Är Att Vara Rädd Men Att Gå Emot Rädslan.

Tre systrar, Josefine, Anna och Linda
tjugofem, sexton och tjugoett
helt olika men ändå lite lika
Jag kommer alltid vara tacksam över att jag har systrar
att det alltid funnits någon att prata med
att det alltid funnits någon som gått före
de är mina systrar
och de som har systrar vet att det är ett speciellt band mellan systrar
och de bandet finns mellan oss
även om det skiljer nio och fem år mellan mig och dem.
Så gör det ingenting
för vi förblir ändå systrar

What can I give you with a broken heart. I know my feelings but I don't know my heart.

Vad gör att livet ibland går så långsamt att du skulle kunna somna medan du lever det, och ibland super duper fort att du knappt hinner med att leva i nuet. Just nu är mitt liv i kategori två. Det ska hinnas med så galet mycket att jag inte förstår hur jag ska klara att leva i det hela. Jag vill ju verkligen leva i allt och verkligen försöka ta upp så många minnen som möjligt ifrån allt. Detta är vad jag ska hinna med på...hm, cirka 23 dagar:

*Soldusch
*sjunga i drottningholms slottskapell
*hänga på skansen
*bal
*Hemlig utlykt med klassen
*skolavslutning
*myskväll med niorna
*bellas student
*Kalles student
*Linda, jossan och tanne+amanda kommer hem
*fylla år

Och alla grejer förutom den sista ska ske på en vecka...7 DAGAR!!
Så stressen ökar och jag känner framförallt hur mycket jag missar med vännerna i skolan. För var dag som går så blir jag bara mer och mer vuxen och inser hur vi kommer försvinna ifrån varandra nu...Vi som så många år har vuxit upp med varandra. Ta tillexempel martin. Han har gått i min klass hela mitt liv. Kommer så väl ihåg den frösta skoldagen. Vi satt inne i ett lekrum på en sådan där matta med en bilväg på. Där satt alla som var så små då. jag hade på mig en vit klänning med vit rosett i håret och då var jag riktigt blond! Sen så kommer jag ihåg llas ansikten när de var så små, Martins, Marcus, sofias, bobbos, felicias, erika, matildas, marikas, sandras, henkes, massvis med ansikten som jag bara behöver föreställa mig lite snabbt så vet jag exakt hur alla såg ut! Jag trivdes på direkten i min klass, 1b. Fick fina vänner men kanske inte jätte många tjejvänner faktiskt. Så jag hängde mest med martin, marcus och bobbo. Men jag hade en allra bästa vän just då. Det var Jesper. Det där lilla pojken som en gång tittat över till min tomt och frågat om inte han kunde var tarzan, så kunde jag vara Jane så kunde vi klättre i mitt träd tillsammans. Just då så längtade jag riktigt mycket efter en tjejkompis och då kom Erika in i bilden. Vi fastnade på direkten för varandra. Vi var av samma typ liksom. Så under ettan, tvåan och trean så var mitt liv ungefär likadant. Leka med jesper, martin och erika, dagarna i enda. Men sen kom fyran...då slogs vi ihop i två klasser, så att det bara fanns en a och en b klass. Erika hamnade i min klass och efter ett halv år kom Annie. Jag Annie Hanna och Erika hade det sämsta bandet som existerats! Men jag älskade det! Femman, åh, du underbara femman. Jag, Jesper, Linus och Annie. De två paren som alltid hängde med varandra och i stort sett inte kunde leva utan varandra. Vi var otroligt fästa vid varandra vi fyra. Jag undrar ofta om det var ajg som gjorde slut med linus, eller annie, som gjrode slut med Jesper som förstörde det hela. Efter femman så hamnade livet på fel väg. Sexan var helt fel i mitt liv, eller slutet av sexan och början av sjuan. jag var inte mig själv och jag var ensam. Men sen kom åttan. Åh, vad fantastiskt det var! Åttan tillsammans med alla mina underbara vänner! Linus, Jesper och jag var återigen tillsammans med varandra. bara det att istället för annie kom Agnes! Vi var de bästa vännerna! vi gjorde allting tillsammans, och åh, vad jag trivdes. Det bästa var när inte agnes och linus var tillsammans. Utan då när vi alla var vänner! usch, saknar tiden fortfarande! Sen började vänner bråka islutet av åttan och jag blev besviken på några av mina vänner. Men i nian! Oh, vad ska jag säga. Vi trivdes rejält och utvecklades nog mest under det året av alla åren på träkvista.

Så nu sitter jag här. Med alla dessa minnen av första möten och olika människor och årskurser! Ibland undrar jag om jag utnyttjat tiden tillräckligt bra...Det känns nästan som om jag skriver ett testamente för träkvista skolas tid i mitt liv. För den är över nu. Dessa tio år som jag gett skolan, de åren som bestått av så mycket, både skratt och grått, ensam och omringad, bra och dålig, alla olika konstalationer...Nu är allt över. Alla underbara lärare...Janne, som alltid skrämt oss med sina dåliga skämt, Anna som jag känner mig så lik och som jag verkligen tycker så mycket om, hon har fått mig så intresserad av no! Birthe, som så länge har fått tjata på mig om att, Anna du måste skärpa dig! Mia, som trott på mig när ingen annan gjorde det. Johan som hjälpt mig med att bli duktig i idrott, Amelie som gett mig intresse i franska och som jag vet att jag kommer bära med mig förevigt...Alla dessa som har haft en jättestor roll i mitt liv fram tills nu. Hopppas bara att jag inte kommer gråta galet mycket på skolavslutninge men det är ju så svårt, dessa tio år som betytt så mycket, dessa lärare som stöttat mig genom allt! Nu kommer de glömmas bort...Och bara finnas under titeln "Grundskole lärare". Så var det värt dessa tio år. Kommer jag se tillbaka på dem med glädje? Nu är det bara två dagar kvar i träkvista, fem dagar som träkvsta skol elev. För alla er som befinner er i samma situation som jag ber jag er, snälla, ta tillvara på det! För även om vi nu ska till en annan skola, så kommer vi alltid minnas denna tiden med glädje, våran grundskole tid. Vi fick den allra bästa tiden som vi kunnat få! Och jag önskar inget hellre än att jag alltid ska kunna bevara minnet av den i mitt hjärta.
I'll never forget you: Träkvista skola, det självklara valet!

// Anna <3

She's alone, alone in the dark
she's alone, alone with a broken heart
She's tried to find, a way and a map
but she lost control, and now she's in a gap...

Idag kom jag fram till en sak. en sak som avgjorde någonting för mig! Jag vet att jag kommer lyckas med mina drömmar. Jag har den mäktigaste i hela världen att hjälpa mig med det hela. Jag kommer hålla på med musiken när jag blir äldre, oavsett vad som händer, och det vet jag! För jag vil det så gärna att jag inte klarar av att tänka att jag inte skulle ägna mig åt det! så, ja, nu vet ni det. Jag hoppas bara att ni inte tar detta som skryt, utan att det här bara är en uppmuntran för mig själv! Hm, men idag, så har jag annars inte gjort någonting alls. Men jag är så pass trött att jag inte riktigt varit så uppåt xD Men jag klarar mig, nu ska jag träna, se på vänner och sjunga en stund. Har ju haft musikal i fem hela dagar, och ska sjunga i drottningholm på söndag, och sen skolavslutning...Men rösten håller nog!!!


I say love, it's a flower, and you, it's only seed!