"Just nu är det meningen att jag ska göra det största beslutet hitills i mitt liv, att välja gymnaisum...Men jag vet varken ut eller in. Så jag försöker samla mig genom att skriva något i bloggen vilket kanske är lite dumt. Vad ska bloggen säga som jag inte redan vet. Det är ju här jag skriver allt jag tänker och de tankarna finns ju redan i mitt huvud. Ber till Gud just nu. Att jag ska veta vart jag ska. Men det känns just nu som om han är lååånnnggt borta. Så jag sitter här, och funderar. Tänker inte fråga er vad ni tycker för vad spelar det för roll. Det är ju inte ni som ska gå på mitt gymnasium eller hur?"

Detta var min text för ett halv år sedan. När jag läser det känner jag rädslan uti fingertopparna. Jag avskyr verkligen förändringar, men jag visste att jag var i behov av denna. Men för er som inte hört min berättelse om det innan, kommer det nu. Insåg att jag kanske inte skrivit massvis om Rytmus, men, jag har varit lite upptagen, så jag skyller på det istället. Jag kom till Rytmus på en torsdag. Jag kände ingen. Och nu menar jag inte att jag kände någon så där halvt. Jag kände en i tvåan, men bara ettorna var där första dagarna. Och bland ettorna, hade jag inte sett ett enda ansikte tidigare...Jag var så nervös. Jag har nästan aldrig varit så nervös. Stod och darrade utanför skolan. Så kom jag in, och det var inte alls som jag förväntat mig. Först trodde jag att jag skulle hitta en "agnes" efter fem minuter, så att jag skulle veta exakt vem min "bästis" skulle vara för tre år fram över. Men så blev det inte. Efter några dagar visste jag vilka många var. Men jag var rädd. För att inte passa in. Inte för att jag var osäker på mig själv, utan just för att jag var rädd att återigen behöva stå ut med att inte passa in. Men jag tror faktiskt att jag passar in. Jag har inte hittat någon agnes. Och det kommer jag aldrig göra, för jag har henne kvar. Varför ska jag då hitta en ny? Dessutom så har jag fått fina vänner på Rytmus, vilka jag kommer kunna utveckla en egen vänskap med, inte en lånad. Jag tror jag har hittat rätt för tre år framåt. Och jag tror att jag kommer trivas. Med så mycket musik som jag har i min skola, har jag en möjlighet även! Jag har möjligheten att klara av det. Att klara av det jag vill klara av.

"Det är dags att följa ditt hjärta nu,
det är dags att ta rätt väg nu
hela tiden har du haft det inom dig
alla tror att de måste veta så mycket om sig
men du vet ju redan allt
och allt har du allltid vetat
så varför undra?
Du vet vart du ska
och du vet hur du ska vara
så sluta fundera
och gå bara
jag väntar ju där framme
och det vet du, och har alltid vetat
så kom ihåg
att jag bär dig i min famn
med varje steg går jag bredvid
och ser till att du hamnar rätt"

Denna vers kom efter texten....Jag vet!

You left me alone,
alone in the dark
You left me alone,
alone with a broke heart
____________________________

I will live until I die
I will love until we meet again

Jag var och handlade fina grejor här om dagen och jag tyckte att ni förtjänade en titt på dem. De är riktigt fina, och framför allt så är de alla så användbara! Det enda som inte finns med är min dagbok (eftersom det står ganska privata grejs där) och mina byxor (eftersom de är på mig och jag orkar inte fota dem!) Men annars finns allting här:

En fantastisk syburk!!

Rosa och vit!

Mina sysaker har nu ett kärt hem! Och den burken kan jag släpa med mig överallt!

Mitt munspel!!! Jag gick och spelade på det hela vägen till Agnes, kände mig super cool verkligen!
Fina grejer va? Om ni inte tycker det, eller om ni tycker det, kommentera vetja! Det håller prinsessan Anna uppe mer!

Dancing queen, young and sweet, only seventeen

Dansa, är det definitivt bästa sättet att koppla av för mig. Igår var jag på fest, för min morbror och min ingifta morbror. Det var roligt och trevligt. Det var trevligt att prata med min kusin Lina. Hon är hela elva år äldre än mig men ändå känns det inte så...Inte för att hon verkar vara sexton år, men, men. Sen var det trevligt att umgås med min kusin Mikaela. Hon är fin, hon! Men det roligaste och det bästa, var att vi dansade i typ två och en halvtimma! Jag är så peppad på att gå ut och dansa på en sextitalsklubb eller någonting. Det ska jag göra på min artonårs dag! Om inte innan dess. Det är så roligt, så roligt att koppla av. Ni vet när man liksom kopplar av huvudet, och känner hur musiken rör sig enda från tårna till fingertopparna. Jag älskar det.

Ibland får jag den där så att säga kicken. Att jag bara flyger iväg. Det är ganska fint, måste jag säga. Lite som i "finding neverland". Att om man tänker glada tankar flyger man iväg. Tänk glada tankar. Ingenting annat!


Dancing queen, young and sweet, only seventeen.

Livet har varit fint de senaste dagarna. Och jag har knappt tänkt en sekund på livet. Det är ganska avkopplande, för er som tänker ofta, testa att inte tänka ett tag. Jag gillar't! Åh, livet har verkligen innehållit fina saker. Eftersom jag inte varit duktig och hållit er uppdaterade får ni en lista:

*shopping med Bästa vännen Agnes, riktigt fina fynd framför allt! och trevliga möten, fynden dyker upp på bloggen inom kort!

*Magnus Uggla revy, nej jag betalade inte 500 kr för att gå, men hade nog kunnat betala 200, men som tur var har man en bästa vän som, ja, betalar för en så att säga!

*Uppspel efter tema veckan!!! Gick galet gött, vi var grymma!

*Tjejmiddag med tjejgänget från Ekeröarna, det var fint, vi disskuterade allt mellan himmel och jord, och det är ganska mysigt att bara hänga med människor så där, sådana som man känner bra!

*Kyrkan, så fint att få träffa Simon och David, dock så påminde david lite för mycket om någon...

*Bror hemkommen! Jag sprudlade av lycka kl 14.47 idag då jag såg en pepparkaka till bror gå ut  genom gaten! Åh, jag vet att jag kommer vara trött på honom snart, men det var så roligt!

Nu 50/50 fest!

Känslan som känns är inte av ett slag
som skadar
Känslan kanske inte ens gör ont
men den gnoler och gnager inom mig
som en sten i skon
den obehagliga känslan
att känna sig osäker
är nog det värsta som finns
för känslan innehåller de andra
känslan att inte vara älskad
att inte räcka till
att inte vara omtyckt
alla ingår de i att vara osäker
Känslan slår band om mig och bygger en mur
en mur som jag ej kan krossa
jag försöker
dag efter dag
men slutligen kommer den krossa
mitt verkliga jag

Ur Annas tankar, men inte ur hennes känslor

Idag så blev jag glad! jag hade varit glad hela dagen, men det var en femma som låg där och skav bak i glädjens sko. Agnes och jag hade kanske inte det bästa relationen just då. Men så ikväll hare hela känts helt rätt! Eh, nu lyckades jag trycka på en knapp som totaländrade det jag skrev...men, men. Inga inlägg imorgon dock. Ska på Magnus uggla revy :)

kram!

I går så var jag på Träkvista skolkonsert, och jag blev riktigt glad! Det var så fint! Eleverna såg så fina ut, och de såg så glada ut! Jag mådde bra av det. Dessutom så förstod jag att jag valt rätt att inte gå musikal. inte alls för att jag inte längre vill göra det, men jag vill inte låsa in mig på en nicsh riktigt ännu, vill bara låta livet löpa och se vart det bär.

På lördag kl 14.20 kommer jag stå på flygplatsen Arlanda utanför stockholm. Och ur planet kommer min bror som jag inte träffat på ungefär så häääääär länge. Alltså på två månader! Jag är riktigt peppad.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Men jag saknar att kunna tänka genom tangenterna.

Anna, Panna, kanna, sanna, stanna...kommer ni på något mer som rimmar med anna?

Uttråkad??

Take a walk in the rain, girl
after all rain can be kind
Take a walik the rain, girl
to clear up your mind


Yeah, boots, in gummi :)

Min nystickade halsduk, och min blåa regnjacka.

Och mina fina föräldrar :)
Host, jag vet att jag och pappa har likanda regnjackor, men hittar man ett klipp i en familj på sju pers, blir det lätt så att Alla! har det"!

Ibland fylls jag av saknaden. Och den saknaden gäller inte personer som jag kanske inte har nära mig just nu. För jag behöver inte sakna människor så mycket bara för att de inte är här. okej, jag saknar alla. Så, då har jag sagt det! Men det jag skulle komma fram till var att jag främst saknar människor som jag känner just nu är så långt borta ifrån mig. för jag har inte varit duktig nog att höra av mig till dem. Så detta inlägg är till er! Jag tycker så mycket om er!


Sofia ericsson, tro inte att jag någonsin glömmer dig. För i både dina och mina ögon just precis där, så lyser det lcyka. en lycka över att vi får dela den vänskap vi får. Du är min syster, genom gud. Och det kan ingenting ändra på!

Malin andered, jag saknar dig! För vi har känt varandra så länge att det inte borde få gå så lång tid mellan att vi hörs. Jag vill inte förlora dig!

säg det ifall att du vill, men jag kan garantera att denna bild bara innehåller sann lycka. Och lite fejkleenden av Agnes, men seröst, jag har aldrig sett mig skratta så där på en bild! Jag saknar er Er

Jag har en riktig passion i livet! En sak som jag älskat i flera år och som jag gör väldigt ofta...nej, inte att sjunga! Det är självklart också en passion, men inte det som jag pratar om just nu. Jag älskar att sticka! Jag vet inte om jag nämnt det på bloggen så mycket. men det är så fantastiskt Jag började sticka när jag var ungefär åtta år. Då så gav mamma mig ett rosa stycke garn, plus ett par stickor. Och då så satte jag igång. Jag hatade det! seriöst, fatta vad tråkigt, och irriterande det var. Bara tråkiga räta maskor, och det såg fult ut, och det gick så långsamt. Men efter några veckor, hade jag ändå stickat ihop en liten väst till en docka. Den var mycket...ful! Den var helt förskräcklig. Men jag fortsatte ändå! Jag började sticka halsdukar av alla dess möjöiga slag! Och rätstickningen såg snyggare, och snyggare ut efter ett tag. Så jag fortsatte och fortsatte, det blev många saker till mina dockor på den tiden! Sen runt när jag var tio år så tyckte jag att alla andras stickningar var så mycket finare. självklart för att de stickat med slätstickning. så jag satt en stund med mormor hemma hos dem och hon lärde mig aviga! Det tog ett tag innan jag fick in slätstickning men sedan så hade jag fixat det! När jag var tolv år stickade jag en tröja till mig själv. Men runt när jag var tretton blev jag uttråkad igen, så jag lärde mig flätor. Det var mycket roligare och det såg fint ut, plus att jag samtidigt lärde mig hur man gjorde hål. så plötsligt fanns det inga begränsningar längre och nu stickar jag för jämnan!

Lovikavantarna :)

Det är så roligt att kunna sticka något till sig själv, alltså verkligen göra något till sig själv eller till någon annan! Testa det! Jag stickade lovikavantar till typ alla jag känner förra året. 14 par, så okej inte till alla jag känner. Men det är det som är så roligt, att man antingen glädjer en själv eller någon annan! Ta och åk och köp ett par stickor och ett garnnystan och ett mönster, för det är bara att sätta igång. Framför allt om du går på gymnaiset inne i stan eller något, då är det ju verkligen perfekt för dig att sitta på bussen och sticka, det gör jag och det är grymt! Fatta  om du ser en kofta som kanske kostar 600 kr i en affär, sätt i gång och sticka en istället för 200. Blir lika fint, plus att du kommer älska den mycket mer än ifall du köpt den! Tro mig, jag vet allt!

och här är nyvakna jag i en helt nystickad rundhalsduk! den är till och med egen desginad!

inga bilder. inga känslor, inga tankar. ingenting just nu... För jag måste så bra och samtidigt lite dåligt. Egentligen inget av de båda. Så återigen kanske tankarna som jag har får visas i något annat forum. Eller här. På söndag, då får ni se någonting, någonting som ni kanske inte anat, Eller jo, ni vet ju allt om mig vid det här laget, men kanske kommer jag överraska er...en sak till, se the last song...En fantsisk film! för sådana som jag som är förälskade i romantiska filmer! och fin musik! Jag ska på en begravning nu. För en person som var så stark, men som en dag inte orkade mer. jag kommer tillbaka på söndag! Då så får ni någonting.

I'm sorry, two words I always think
after you're gone, when I realize I was acting all wrong

.help, I need somebody, help, not just anybody.

Jag behöver hjälp. en hjälp med allting som jag just nu inte orkar med att göra. jag är ledsen över att jag inte ger något vettigt att läsa, men jag orkar inte tyvärr! Jag vill verkligen inte sluta just nu, eftersom jag älskar att blogga. Men just nu sitter jag still. Så nu idag så får ni bara en text. en text som beskriver mitt liv just precis i den sekund som tangentbordet snuddar vid mina fingrar.

När allt bara cirkulerar och jag stannar till,
så faller jag sakta ner i det djupa hålet
det hål som aldrig någonsin tar slut
ett hål som aldrig når till målet
jag känner hur ingen känner mig
och hur ingen vet hur jag mår
jag känner hur jag inte vet
och hur jag inte alls förstår

Det är dags nu
det är slut nu
jag orkar inte mer
det är dags nu
det är slut nu
för jag orkar inte se

Farväl

"Man måste ge allt för att lyckas"

Stämmer det ovan? Måste man verkligen ge allt, för att lyckas med sina drömmar? Jag frågar mig det så ofta, och jag får svaren tillbaka från olika håll. Mitt huvud säger: Ja, och du kommer inte klara av att ge allt. Min inre kritiker säger: Haha, du kommer ändå inte lyckas. Men mitt hjärta säger: Du vet att du kan! Jag tycker bäst om att lyssna på hjärtat, jag känner mig bättre till mods då. Jag undrar om ni alla tänker så mycket som jag gör. Det vet jag att flera av er inte gör, så jag frågar mest er som inte känner mig så väl. För jag tänker stup i kvarten, och jag överanalyserar. Japp, sjuka överanalyser kan jag göra ibland. Mina vänner har fått stå ut med en del misstolkningar från min sida för att jag tolkar det de gör på fel sätt. Är det fel att tänka så mycket?

Eller kommer mina tankar, och mitt sätt att övernaalysera kanske stoppa mig på vägen mot min dröm. Jag är trött av att gå i min skola visst, men inte ger det mig tankarna på att sluta! För jag gör ju det jag tycker bäst om. Jag vet inte om ni förstår känslan? Jag kommer från en ö där människor knappt känner till den musik jag lyssnar på. När jag sa att jag skulle börja på Rytmus hade ingen någon aning om vad det var för skola. Så kommer jag till Rytmus, och alla vet vilka artister jag pratar om! alla har sin egna inviduella musiksmak, så klart, men alla har en så bred kunskap! Det är helt fantastiskt! Och försök förstå, hur det känns att gå hem och sätta sig vid pianot och gitarren och känna att man faktiskt kan lägga ett snyggt komp! Det är så bra! Jag blev stört lycklig igår när jag för första gången skulle göra pianoläxan och det lät så bra!, oj, då Anna , nu skröt du igen... Jaja, när jag skriver inlägg om musik så får ni stå ut med att skryta.

Jag såg på idol igår. Och usch, vad jag tycker synd om dem som åker ut. För jag förstår hur de måste känna sig. Många kanske tror att de ångrar sig, att de inte borde ha varit med i tävlingen från början. Men det är inte det de tänker. De tänker på hur långt man har kommit, och att man har satsat! Samtidigt som tanken iler i huvudet om att "jag kunde ha vunnit idol 2010" Idol är lite dumt på ett sätt, ett sätt som de verkar ha ändrat programmet lite på. Iallafall så var det ju tidigare så att alla idolerna skulle sjunga allt från hårdrock till den finaste balladen. Men hallå! säg en riktigt bra artist som kan gör det?? Det är verkligen inte alla, och genom att öva upp dom så kan man ta bort deras personliga sida. Jag vet inte om jag vill söka till idol längre...Jag har funderat över det, det har väl väldgit många gjort. men jag tror kanske att jag inte borde göra det. Kanske vill jag någonting annat.

Allt jag är säker på just nu är att jag älskar att sjunga, och sjunga, det ska jag göra!

'
Jag kommer fortsätta...så är det bara!

You can tell me, whatever you wanna tell me,
you can try to fool me if you want
you can say I'm no good at all, ha
I'mt gonna keep on, after all

living my life of dreams, living my life of hope,
living my life, as I want it to be!

  .Denna sång är helt till dig Agnes Jarl.

When I'm sad, I cry out in someones arms,
when your sad, you sit quiet on your own
when I feel down, i need someones help
when you feel down you comfort yourself

And I know it so well, and I've known it so long
and it's gonna be hard, and we have to be strong
Cause I know that we're different, But our hearts's the same.

A couple of years, what's that to count?
when some have been friends forever?
No one would wonder incase we'd move apart
exept I would, and I hope that you should

And I know it so well, and I've known it so long
and it's gonna be hard, and we have to be strong
Cause I know that we're different, but our hearts's the same

Look where we are, and look where we've been
look at my smile, and hear your cry
Life can't treat us well all the time, but what does that mean
for you and me, and our friendship

And I know it so well, and I've known it so long
and it's gonna be hard, and we have to be strong
Cause I know that we're different, but our hearts's the same

So we're different,
and I know this song been kind of lame
so I'll end it like that
Cause for me, what matters, is that our hearts's the same

*Älskar dig och så visar jag det!

Hej.
Jag sitter just nu och har studerat en stund, en väldigt lång stund.
Men nu så sitter jag istället och filosoferar framför min bästa vän, tv:n
Haha, meningen ovan var extremt nordig, och icke seriös
Sen så, blev jag riktigt glad idag.
Hela resan hemåt hade varit riktigt sämst, olika anledningar.
Men så ringer först mamma och säger: "kalle kommer hem om två veckor"
Blev sjukans glad!
Sen ringer victoria och säger att hon kan fixa håkans cd signerad åt mig :)
Blir man glad eller?
Det blir jag iallafall.,
Äntligen har min fina sladd hittats och ligger nu återfunnen som en länk mellan min mobil och datorn,
så här kommer höstens första foton.


Bussen påväg till skolan



Tunnelbanan vid kristineberg, min favoritplats på resan.

Sun, sun, sun here it comes.

Love moi

Tre veckor, det är helt sjukt! Tre veckor kvar. Men sen så ses vi igen!!!

Idag skulle jag gå uppför rulltrappan till brommaplan. Men sedan så kände jag hur jag vinglade bakåt och seriöst, jag var påväg att ramla baklänges. Så sätter jag mig på tunnelbanan, och ni vet när huvudet känns som bomull? Ja, exakt så kändes mitt. Så vid fridhemsplan så satte jag mig på en tunnelbana tillbaka. Det var riktigt skönt. Så idag har jag gjort nytta. Sov i en timme på soffan, och så har jag pluggat, och blivit ordentlig. Iallafall, det var min dag. Hur har ni haft det?

Btw, jag älskar höstens färger...I naturen, men icke på kläderna!


Jag var förbi på träkvista igår...och med sorg insåg jag att mitt träkvista inte fanns kvar. För trots att mina lärare fanns kvar så fanns inte det viktigaste med hela tiden där. Skolkamraterna. För de betydde ändå mest. Jag anade inte detta innan, men jag kände det tydligt igår. Igår var skolan bara en vanlig skola. Men med mina vänner där hade det varit mitt hem för tio år. Och fortfarande är träkvista ett hem, i mitt huvud. Ett hem att kunna återvända till i tankarna. Och vara lycklig.

Puss!

"You know that you're a princess, cause your father is a king"

Jag ogillar starkt världens ideal. Om ni undrar varför, så ska jag förklara det i kommande text. Men för att bara få alla att förstå att jag inte alltid är så här, så skriver jag en förvarning. Jag ogillar inte många saker, men vissa saker går rakt in i mitt hjärta och värker. Därför skriver jag detta:

Jag är sexton år, och om inte världens ideal fanns så skulle jag älska mig själv, precis som jag är. Jag skulle älska alla andra precis som de var. Jag skulle tycka att alla människor var så fantastiskt vackra. Men nu är det så att världens ideal har satt upp små kriterier. Kriterier som är så svåra för vissa att uppnå. Dessa kriterier säger till oss att vi inte duger som vi är. Ni kanske inte har tänkt på det, men det är världen som har bestämt att det är fult att vara för tjock, det är fult att ha finnar, det är fult att ha stripigt hår, det är fult att ha stora fötter, eller knubbiga fingrar. Det är helt världens beslut. För tänk efter, om du aldrig sett de där människorna som ser så där perfekta ut, hade du inte vetat att det var det man skulle uppnå. Jag blir helt frustrerad över detta. För let's face it, vi är skapade så som vi är! Gud skapade finnar, och han skapade oss för att vi ska ha lite hull, eller inget alls. Han skapade oss exakt som vi är. jag säger inte att du aldrig någonsin kommer vara i behov av att gå ner i vikt. När du väger typ 200 kg, kanske det är dags att dra ner på snabbmaten, men det jag ber om är att inse att världens ideal, inte finns! Det är påhittat. För det finns inga perfekta människor utifrån världens ideal. Du har ett val, ett val som är i storvikt! Antingen går du efter världens ideal. Då kommer du kunna hitta fel med varenda människa, inkluvsive dig själv. Du kommer aldrig vara nöjd och kommer alltid klacka ned på dig själv. Du kommer ha en ideal bild i huvudet men som aldrig kommer att gå att nås. Eller så skulle du kunna gå efter guds ideal, eller helt enkelt efter det ursprungna idealet. då skulle du kunna se hur fantastiskt fina alla människor omkring dig är! Du skulle kunna ställa dig vid spegeln och bara kolla på dig själv och vara så snygg och bara helt nöjd. Du skulle lära dig att det inte finns någonting som klassat fult. För det är inte fult med att vara mullig, inte fult med att vara smal, det är inte fult med att vara finning, inte fult med att ha torr hy. Ingenting är fult! Det är bara att lära sig detta. Och jag lovar, att du kommer må så mycket bättre!

Hela tiden så markerar vi ut varandra! Vi ger varandra plumpar och stjärnor. Och vi alla kämpar för att få stjärnor. Men varför? Varför, ska vi göra det? För vi mår bara dåligt av att sätta det på varandra. Jag ber er alla att tänka efter på det här! Snälla...

Jag som sagt, ogillar inte mycket. Men världens ideal är en skitsak!

"När han skapa alla stjärnor,
gav han namn åt dem med sin starka röst,
men när du skulle födas
saknade han ord

Ett mästerverk"

Jag måste bara säga hur lycklig jag är. Jag äger så mycket i mitt liv! Eller, äger, snarare, jag innehaver så mycket bra i mitt liv. Jag har den vänskapen som är så fantastisk för mig. Jag och min bästa vän Agnes har en fantastisk relation och jag saknar henne så mycket i skolan. Har fantastiska v'nner, och får bara fler och fler. Jag har en underbar familj, med alla möjliga sorters människor. Jag har en underbar bakgrund och en ljus framtid, men framför allt en fantastisk nutid. Men mest av allt, har jag livet. Jag innehar livet. Det är mitt, och jag tar till vara på det. Aldrig kan jag släppa det. Tack alla ni som är nämde i inlägget och tack alla ni andra som någonsin fått mig att le, och dessa är många. Det där leendet, och den känslan som framkallade leendet, kommer att finnas med mig för evigt. Jag Älskar er! Livet blir så bra, och just nu bubblar lyckan, nästa så att jag känner att jag spricker. Så för att avsluta får jag citera en barnlåt:

"När ditt hjärta bubblar över, ge till den som bäst behöver"