Idag är en sådan dag som jag bara vill att alla ska låta mig bestämma. Så svårt kan det ju inte vara. En dag som jag bara önskar att allting skulle kunna få flyta på, riktigt fint. Men nej. Så ska det tydligen inte vara, utan allting ska haka upp sig, alla ska vilja olika saker och alla bara vill allting annat än mig. Jag orkar inte med dessa dagar. Dessa dagar är inte till för mig, de är till för de människor som behöver dem. Om det ens finns någon som behöver dem.

Dåliga dagar, vem har inte det? Men samtidigt så kan man fråga sig hur mycket de dåliga dagarna beror på ens egen inställning. Jag har sämst inställning idag, har haft det hela dagen vilket självklart gör att min dag inte är den bästa som jag varit med om! Ibland blir det bara så att man vaknar med en inställning som gör hela dagen. Ofta tror jag att man kan rycka upp det där och dra upp sig ur sängen och med ett leende möta spegeln. Men kanske är det okej att någon dag bara ställa sig framför spegeln och säga "aa, jag tycker riktgit illa om den här dagen och mig själv just nu". Och så låter man dagen bara vara så. Ibalnd, ibland tror jag man kan behöva den där dagen. Jag behövde den inte idag eftersom artbetandets dagar börjar om bara några timmar. Så tyvärr får jag lära mig att leva med denna dag. Som den är.


I cross the street, I have a dream.

Tänk och om är inga farliga ord för sig. Då kan de vara ganska vackra. "Tänk vad vacker du är", och "jag bryr mig om dig" är båda fina meningar med tänk och om. Men så kommer det där skräckinjagande när de sätts ihop. Tänk om. Tänk om. Tänk vad som skulle hänt om inte.

Tänk om jag skulle stannat där jag var
Tänk om det där aldrig hade hänt, då hade jag aldrig gjort så
Tänk om inte du hade kommit in i just den stunden.

Vi har lätt att fastna i vad som hände men även vad som skulle kunna ha hänt. Jag är en av dessa som ofta ser tillbaka och undrar: Varför, just då, hur, tänk om det inte hänt. Det kan både vara bra och dåligt att göra så här, men jag tror att det farliga är när man önskar att det skulle ha varit på det andra sättet. För det går ju inte att ändra. Det går bara inte. Där sitter vi med våra minnen, de minnen som skulle kunnats förändrats med en minimal skillnad. Det är ju ofta de små detaljerna som leder fram till sagans slut. Och så tittat vi på minnena och önskar att vi kunde gjort annorlunda. Tänk om vi ändrat de där små detaljerna, då hade inte det som hände hänt.
          Men det kan också vara ett sätt att vara tacksam. Att tänka det blev så bra. Tänk om vi aldrig träffats, hur skulle våra liv se ut då! Då kan man glädjas över att det inte går att ändra i tiden, att det som hänt, det har hänt. Det är fint att kunna tänka så. 
         Så oavsett om du ser tillbaka på bra eller dåliga minnen, kan det nog vara bra att låta bli att se tillbaka ibland. Att inte tänka "Tänk om" utan istället leva med inställningen: "Idag tar jag det från där jag lämnade det igår". DÅ blir verkligheten kanske det du ville från början. Men en sak får inte glömmas. Hur mycket vi än försöker styra över oss själva, så finns det en plan. Som inte vi kan styra över.

Under en dag kan man fånga olika saker. Fånga olika ögonblick. Vissa missar man och vissa fångar man. Ungefär som med bränboll. På morgonen kastar du upp dina bollar i luften och siktar på att skjuta iväg dem under dagen. Medan dagen går spelar du på ytterfältet för att försöka fånga alla bollarna. Men ibland missar man dem. Så under dagen summeras poängen och så får man se om man fick högst poäng, eller om man är nöjd att man inte satsade allt för då slapp man ju skavsår. Det finns tusen olika sortsers bollar och alla missar vi någon varje dag. Idag har jag både missat och fångar några. Men det bästa jag fångade var bollen med badet. Jag kom hem, cyklade ner och tog mig två dopp i rad. Någonting som förgyller ens vardag till mer än man kan tänka sig.


Nöjd Anna efter ett dopp i mälaren!

Vänskap är ett underligt ting. Något som det kan vara svårt att sätta fingret på. Något som kan vara svårt att förklara i ord. Ändå kallar jag fler än en för min vän. Hur kan jag då göra det, utan att ha en aning om vad det står för. Men någonstans djupt i mitt hjärta, vet jag trots allt vad en vän är.
En av mina vänner gav mig en bok i julklapp. Den boken gav just denna dag ett glädjerus. För boken heter "Vikten av vänskap" och innehåller tusen citat som ger en verktygen till att beskriva vad en riktigt vän är. Jag kommer ihåg när man  var mindre och skulle skriva om vad en vän var. Tillexempel: "En vän ska vara snäll, inte slåss, ska kunna hålla mina hemligheter, man ska kunna säga vem man är kär i, den ska leka med mig varje dag osv..." Det är lätt att fnissa åt sådant där. Men det stämmer ganska väl. Det är vad man vill av en vän. Men jag har funnit att det jag bryr mig mest om hos en vän, är att den finns där. Inte alltid. Men när jag verkligen behöver den, vill jag att den ska finnas där.
Några citat på äkta vänskap:

"Vänskapen är obehövlig, precis som filosofin och konsten...Den är inte nödvändig för vår överlevnad utan snarare ett av de ting som ger överlevnaden ett värde."
C S Lewis

"Det bästa sättet att hålla vänskapen vid liv är att begrava vännernas brister"
Okänd

"En vän är en som tar mig som jag är"
Henry David Thoreau

"Ingen bryr sig om hur mycket du kan förrän de vet att du bryr dig"
John Cassis

"Önskan att vara vänner kan komma plötsligt men vänskapen är en frukt som mognar långsamt"
Aristoteles

"En vän är den som kommer när de andra försvinner"
Walter Winchell

"Min bästa vän är den som lockar fram det bästa hos mig"
Henry Ford

Tack alla de vänner som jag har som gör allt detta för mig och som jag hoppas jag gör allt för er! En vän är den som älskar mig för den jag är. Ingenting ska tvingas förändras, utan man älskar person precis för den den är.


I'm so happy, I'm so glad, that I've got you.

Så var sommaren här. Med åska och moln, men en ganska så hög värme. Juni är en sommarmånad och jag njuter. Ser fram emot den fina händelsen om tjugosju dagar då jag fyller år. Det blir ganska så stort. Kan jag allt säga. Jag fyller ju sjutton år.

Jag dör av längtan efter havet. Verkligen längtar djupt djupt efter havsdoften. Lyckades få någon lukt här om dagen som luktade som havet. Det är en drog för mig, havsdoften. Jag älskar att bara få sitta vid havet och känna doften av det. Jag längtar efter lugnet som infinner sig i mig när jag kommer ner dit. Här uppe har jag visserligen i stortsett sommarlov nu, men jag lugnar aldrig ner mig förrän jag kommer dit ner. Vi åker dit den tjugotredje, alltså på samma dag som mitt sommarjobb tar slut. Jag vill känna lugnet, vill känna känslan av att jag inte behöver göra någonting. Känslan av att jag bara kan leva, leva och ta det lugnt. Åh, jag längtar.






Längtar, längtar, längtar.

Läs www.belldiva.blogg.se nu! Hon skriver om ett riktigt bra ämne om du scrollar ner till nästöversta inlägget!

Jag har tänkt på något liknande mycket den senaste tiden. Ni vet när man upplever någonting, och man inte riktigt kan beskriva det direkt efteråt? Då man måste låta det gå en tid innan man ens kan försöka förklara? Just precis så har det varit för mig. Jag har inte kunnat förklara. Det har varit lätt att säga att jag inte gillade att gå på Rytmus. Men hur jag själv kände mig har bara inte gått.
Jag slank in på en Sing and Song writer linje av en slump kan man säga. Jag hade sökt till södra latin och viktor rydberg som första och andra hands val för där ville jag verkligen gå. Jag skulle slå igenom som sångerska. Skulle bli musikalartist, enligt mig. Men så hade en vän tipsat om att jag bara borde söka till Rytmus. Bara söka och testa, så att man inte ångrar sig sen. Därför gjorde jag det. Lade först till vanlig sång linje men sen singsong. Vet inte varför men kände väl att jag skulle ge de där låtarna, som jag satt och spelade för mig själv hemma, en chans. Så den 3 juli då vi fick beskedet om vilken skola man skulle gå på, blev jag glad. Jag blev riktigt glad. För det som Singsong linjen betydde hade jag inte förstått förrän då.
Min linje betydde att jag skulle bli grym, jag skulle kunna bli någonting. Av singsong utblindningar i Sverige var den här den allra bästa, vilket sa att jag skulle gå med de allra bästa unga singsongarna i Sverige. Så jag taggade ju till tusen. Blev totalt omvänd på vad jag skulle bli. Jag skulle bli musiker. Jag skulle skriva mina egna låtar och bli stor sedan. Dessutom hade jag en idé av vad det skulle bli av mina vänner. Självklart skulle jag hålla kontakten med alla från min förra skolan, men inte ens Agnes skulle följa med mig till den nya. Men det gjorde mig ingenting till den början. För min plan var att hitta nya människor. Inte några som skulle ersätta de gamla bara några som blev lika nära som de! Jag hade hört tusen gånger om att man blir tajtast med de man går i gymansiet med. Och jag trodde på dem. Så mina förväntningar på linjen och på människorna var skyhöga när jag började.
Första dagen kom jag hem och var så där medelmåttig. Det hade varit bra, inte riktigt så bra, men samtidigt bra. Mina föräldrar sa att det skulle bli bättre. Och att man bara måste ge det tid. Och det gjorde jag. Jag kämpade på. Jag började lära känna människor men ingen var som jag. Det fanns inte riktigt någon som var på det sättet jag förväntat mig. Jag fick inga vänner som motsvarade de jag hade haft innan. Däremot förändrades jag så att jag skulle passa in med dessa människor. I början var jag tyst, så som jag alltid är första gången jag träffar nya människor, och sen när jag ville börja prata så fanns inget uttrymme. De hade redan placerat mig som en tyst person. Det var inget dumt menat men det hade bara blivit så. Linjen var fantastisk, i sig. Jag älskade att lära mig så mycket som jag gjorde. Det fanns inte en enda lektion som jag gick därifrån utan att ha lärt mig någonting. Jag blev duktigare och duktigare för var dag. men samtidigt sänktes mitt självförtroende för var dag också. Jag tyckte inte att jag var lika duktig när jag såg de andra, för bland dem var jag sämst.
Så samtidigt som jag lärde mig massvis om musik och "levde min dröm" så började jag bli en helt annan person. En person utan självförtroende och som var tyst. För de som kände mig utanför skolan var detta inte jag. Dessutom hade vi ett schema som inte liknande något annat. Jag gick i stort sett från klockan nio till klockan fem/sex varje dag. Det gjorde ju så klart att jag även blev trött. Jag fick dåligt imun försvar och var sjuk nästan tio procent av terminen. Det tog ett tag innan jag insåg vad som hänt. Det slog mig den dagen jag kom hem för att ha jullov. Att jag inte längre var den tjejen som börjat på min skola. Jo, jag var samma, men en kopia mer. En kopia som rättade sig efter vad andra tyckte. Det var ingen som hade gjort någonting egentligen, förutom jag själv. Så när mina föräldrar såg det, och jag såg det, tyckte vi att det inte fanns någon annan utväg än att byta. Men det tog emot för mig. För genom att byta tyckte jag att jag skulle visa mig vek. Att jag skulle visa mig som om jag verkligen ville bli musiker så mycket som jag sagt! För om jag bytte visste jag att jag troligen skulle byta ner mig. Första alternativet var Kungsholmen. Jag ville verkligen gå där, men samtidigt betydde det just att jag skulle ge upp musiken. Iallafall enligt mig. Men det funkade inte. Plötligt var platsen de pratat om som ledig, upptagen. Så jag satt där jag satt.
Så dök Kulturama upp. Jag sa först helt nej. Eller det kändes så för mig för jag ville inte gå en skola som var sämre än min. Jag hade aldrig varit på kulturama på riktigt, och visste egentligen inte så mycket om den, men på något konstigt sätt gllade jag den inte. Men en fredag i januari beslöt jag mig att ändå söka. Så jag gick dit, sjöng min sång, och gick hem. På tisdagen ringde de och sa att jag var välkommen att börja. De ville ha mig! Jag ville gå dit och se hur skolan var, så jag var där på torsdagen. Det var första gången jag träffade mina nuvarande klasskompisar. AM10B. Första dagen hade min vän förberett de alla på att jag skulle komma och alla var väldigt sociala och trevliga. Men jag hade en känsla av att jag var nyhetens behag. Jag lämnade ändå Rytmus, för jag orkade inte riktigt mer, jag behövde en ny start. På måndagen den 30 januari var jag nervös och rädd. För de var redan en klass, så vart skulle jag få plats?
Men det fick jag. Det verkade faktiskt som om det hade funnits en tom plats mitt i klassen som jag bara kunde sjunka in i. Vilket gjorde det helt fantastiskt! Jag började trivas ordentligt och tro det eller ej, det som hände var att jag kom tillbaka. Efter några veckor började jag vara mig själv och våga vara det. Jag hittade vänner som blev lika nära som de innan, de ersatte inga utan blev bara nya vänner helt enkelt. Och nu efter fyra månader får jag faktiskt människor som säger till mig att jag växt. Inte förrän i fredags insåg jag det själv.
Jag har fått växa detta år. Efter ett år på gymnasiet är jag mycket mer än ett år äldre. Jag har mognat flera steg. Jag har själv fått ta mina beslut och fått hjälpa mig själv. Jag har fått pröva att ta en annan roll, och på det sättet hittat vem jag vill vara. Och vem jag är. I februari önskade jag att jag hade sluppit gå på Rytmus, att jag bara kunnat sjunka in i kulturama på direkten. Men nu när jag ser tillbaka på det, så ångrar jag inget. Jag behövde det ena halvåret för att kunna växa och för att kunna förstå vilken plats jag hörde hemma på. 

Det var en ung man, runt tjugoårs ålder, som var påväg ut på en båttur i skärgården. Efter att ha missat den första båten, beslöt sig den unge mannen och hans vän att ta nästa. På båten får mannen syn på en flicka. Han kunde inte riktigt beskriva flickan men det var någonting med henne. Det var inte riktigt en flicka utan snarare en ung dam. Under båtturen sa de inte ett ord till varandra.
Efter båtturen begav sig den unge mannen och hans vän tillbaka till stan. De vandrade en bit tillsammans och gick sedan skilda vägar. I korsning av Vasagatan och Kungsgatan var hon där igen. Den unga damen från båtturen. Den unge mannen visste inte till sig, och försökte komma fram till någonting att säga. Hans ord blev:
-Skulle fröken vilja följa med mig på teatern ikväll?
Man skulle ju kunna tro att damen blivit chockad och inte vetat alls vad hon skulle svarat. Eller hade hon kunnat springa därifrån av rädsla för den underliga mannen. Men hennes svar blev ett enkelt: ja!

Senare på dagen, närmare kvällen kan man säga, möttes då båda igen för ett teaterbesök. Det finns inte så mycket att säga om själva besöket, minns inte ens vilken pjäs de såg. Men under pausen mellan första och andra akten minns jag vad den unga damen sa:
-Vi kanske skulle ta och presentera oss för varandra?

Två veckor senare förlovade dessa två sig, och än idag, cirka 60 år senare ses de på stan då och då, just i korsningen mellan Vasagatan och Kungsgatan.

(Jag kan garantera att berättelsen är sann eftersom den handlar om min mormors bror och hans hustru)

Jag fyller sjutton om exakt en månad idag. Sjutton låter inte så läskigt. Däremot så blir det läskigare att tänka på åldern efter det. Jag har svårt att få in i mitt huvud att jag blir arton. Arton om ett år. En av mina närmsta vänner blir arton i år. Jag vet att jag har flera vänner som längtar mer än allt annat att bli arton, men denna vän är inte en av dem. Hon känner som jag.
Och de känslor som jag har är det att jag inte vill. Jag vill inte bli arton. Varför ska jag behöva bli myndig. Okej, på ett sätt låter det bra men vad händer egentligen. När du blir arton är du vuxen. Och jag har aldrig varit en sån som vill bli vuxen. Självklart ska jag bli vuxen nån gång, men i sinom tid. Jag vill inte bli det just nu bara.
Anledning, för att då är ens föräldrar inte ansvariga längre. Då kan du inte komma hem och gråta ut i ens mammas armar. Man kan inte be pappa och argument för att kunna motargumentera en klasskamrat. Vissa kanske drömmer om detta men jag drömmer inte om det. Inte ännu. För jag tycker om att kunna falla tillbaka på mina föräldrar. De har alltid en lösning på mina problem. Men när jag fyller arton blir det bara mitt. Då finns inte det att jag alltid kan lägga det på någon annan. Jag måste ta hand om mig själv.

men jag vet en sak. Jag måste bli vuxen men jag vet att det aldrig kommer komma en stund då min mamma inte låter mig gråta ut i hennes armar, och det kommer inte komma en stund då pappa inte vill svara på mina frågor. Bara det att jag måste lära mig att gråta ut för mig själv ibland och lära mig att få svar på mina frågor från annat håll.

Det låter inte riktigt lika vuxet längre, Det låter bättre nu. Nu när jag fått fundera.
Det kanske inte blir helt fel. Kanske blir det ganska så bra.

Att inte ha kontroll över sitt huvud, och sig själv.

Det låter kanske som om de personerna då borde vara få och uppmärksammade. Men jag skulle säga att det högst är tio procent här i världen som inte lider av detta på något sätt. Men det är ju bara min uppfattning. Men den av dig som aldrig någonsin känt detta, aldrig haft någon fobi, fått något utbrott eller så, så skriv då en kommentar för jag vill väldigt gärna prata med dig.

Jag har upplevt detta många gånger. Jag har en så stark emofobi att den kan leda till att jag faktiskt får mig själv att spy. Helt knäppt att jag får mig att göra det som jag är rädd för. Men iallafall, jag kan sitta ca en timme innan jag mår illa och säga "Jag lär nog må illa ikväll men då vet jag ju att det bara är pågrund av denna feta maten". Men ändå sitter jag där, en timme senare och säger om och om igen "det är magsjuka, det är magsjuka". Jag kan inte kontrollera det!

En av mina vänner har ångest. och nej, nu menar jag inte en vanlig ångest som ganska många i samhället har, utan jag menar en total panikångest, då du tappar greppet helt och hållet. Min vän kan reagera på en sak, som ett trångt utrymme eller att hon har lite ont i magen och sen bryter det löst. Då går det inte att få kontakt med henne. Hon kan slå en, hon kan skrika på en och ja, hon får panik. Det är allt som finns i hennes huvud. När hon börjar känna av det kan hon inte kontrollera det längre!

Två av mina vänner, har eller har haft anorexi/bulimi...Dessa sjukdomar är två av de värsta jag vet. Jag blir bedrövad till tusen när jag tänker på hur det drabbar en. För det är som om en person plötsligt blir två personer. En vill bli frisk, och en vill bli sjukare. Det är knäppt, men så sant också. Det är som om mina vänner till och med kan växla person medan jag pratar med en av dem. De kan inte kontrollera sina tankar. Deras tankar spelar ett spel dem dem och får dem att förlora. Det är det som är så läskigt. Ingen kan säga säkert att den aldrig kommer drabbas av det, för ingen kan kontrollera sina tankar.

Det finns tusen olika sätt att inte kunna kontrollera sina tankar. Men samtiidgt finns det många tips på hur man kan lära sig det. Det går att ta kontroll över tankarna som du har, även om den där kontrollen är fruktansvärt svår! Jag vet, jag har försökt i ungefär fem år. Jag vet att det är svårt. Men det går. Det går faktiskt. även om man säger att det inte går att kontrollera dem så går det. Min kusin sa det en gång. De vi inte kan kontrollera är känslan. Men innan känslan kommer alltid en tanke, och den kan vi kontrollera.

Jag gillar att tänka. Det är därför en av mina kategorier heter helt och hållet tankar. När några vänner och jag diskuterade vilken bloggkategori som skulle passa mig bäst blev det "tankar och drömmar". Och jag tror det är sant. Jag gillar iallafall den tanken av att det skulle vara sant. Av att jag kanske kan åstadkomma någonting med mina tankar. För det är svårt ibland, att skriva ner alla de där tankarna. Som om de bara stannar uppe i huvudet och så sätter man sig vid tangentbordet och så...blankt. Det kan lätt bli så, likadant som med låtideér. Du får en snilleblixt på bussen om en toppen låt, men när du väl är hemma med gitarren finns låten inte kvar. Det är konstigt att det är så, men om människor pratade med sina tankar, tror jag att vi skulle vara helt andra personer och ha helt andra status lägen än vad som finns i samhällen nu. Tankar är egentligen det som beskriver oss mest. De beskriver vad vi låter oss upptas av och vad vi lägger ner vår tid på. Intressant egentligen.

Jag har ett antal gånger önskat att jag skulle kunna läsa andras tankar bara för en enda dag. Bara för att kunna se om människor säger vad de tänker, eller vad de annars tänker om de inte gör det. Men sen så tänker jag att det skulle nog bli jobbigt. För det skulle ju inte riktigt gå att skilja på tankar. Det är konstigt att man i filmer, låter ens persons röst säga ens tankar. För i  ens huvud låter ens röst så annorlunda än vad den gör i riktiga livet. Därför borde en röst som säger någons tankar vara en annan röst. Fast självklart skulle det bli förvirrande men det är bara en sak jag tänkt på.

Tankar alltså. Nu har jag delat med mig en hel del av mina tankar till er, och jag gillar det. Jag tycker om att ha mina tankar i en liten låda. Nu ska jag gå. Jag ska leva mitt liv tillsammans med mina tankar istället för att skriva ner dem.


Anna, påväg hem. Men mycket tankar i det där huvudet.

Så. Du säger att vi är olika. Men det är vi inte. Vi äger samma hjärta. Vi kan se olika ut, ha olika sätt, olika tankar. Men med samma hjärta bleknar allt det andra. Vi blir lika. Varför? Vi har fått vårt hjärta av en far. Det var den allra finaste gåvan han kunde ge oss. Det var hans allt och han gav det till oss. Så vi har samma hjärta. Men vi använder det inte till samma sak. Vi måste lära oss att älska med hjärtat. En männniska är inte ens skor, eller kläder. Det är inte ens stil eller sätt. Det är inte ens vem du umgås med eller vad du gör. Det är ditt hjärta. Och var ditt hjärta är.