Förlåtelsee är nog något av det finaste som finns. Jag tror verkligen det. Men många har så svårt för förlåtelse, och det är märkligt. Både att det kan vara så svårt att förlåta andra men även att det kan vara så fruktansvärt svårt att bli förlåten eftersom man ibland inte känner att man är värd förlåtelsen.

Att förlåta är fint. Jag har relativt lätt att förlåta andra, men svårare att förlora mig själv. Men det lättaste är nog att säga att den gyllene regeln passar precis in här! Ni vet den där som man hela tiden fick skriva när man var liten och satte upp på väggen. Jag kan förlåta andra för småsaker ganska lätt. Det är de större sakerna som kan göra det svårare. Men det borde ju vara antingen eller, att antingen är det svårt eller lätt, egentligen borde inte frågan spela så stor roll.
Ibland förlåter man nog människor bara för att få ha dem kvar. Man vågar inte fortsätta vara arg på en person, för då kanske den går ifrån en. Jag förlåter människor ibland av denna orsak, men oftast förlåter jag människor för att det är så fruktansvärt jobbigt att hålla kvar i att vara arg. Det går en på nerverna. Och då mår man bara dåligt. Istället kan det vara så att genom att förlåta en person så behöver det hela inte göra lika ont. Du kan få välja om du vill låta hatet ta över i ditt liv, eller låta kärleken ta över, ditt val!

Att få förlåtelse kanske du inte tycker att du är i behov av? Jag vet inte, men så kan jag känna. Jag är ofta i behov av att få förlåtelse av andra människor men ibland kan jag tycka att jag inte behöver någon förlåtelse från Gud. Jag kan liksom tycka att jag är felfri inför honom. Men det är jag ju inte. Det vet jag. Men ibland känns det som så. Men det är fint att veta att jag när som helst kan be om förlåtelse till Gud och bli förlåten. Jag vet ingen av mina vänner som kan garantera mig det.

Det är fint med förlåtelse. Nästan det finaste som finns.
För finns det någon större kärlek än den som förlåter?

Du är förlåten, du är förlåten, du är förlåten
Du kan gå fri!

Frys












Tack! För att jag bara fick en liten liten paus i min vardag. Om än bara några få sekunder så känns ändå allting så mycket bättre när man fått den där lilla stunden. Jag ska baka kanelbullar med mamma nu. Och plugga. Massvis. Men det känns väldigt bra just nu. Samtidigt som vissa saker känns dåligt. Men jag har sådana fantastiska vänner. Älskar dem. Kanske behöver jag de stunderna då jag sitter framför bloggen också. Eftersom det får mig att ta en paus från vardagen. Kanske är det just därför jag bloggar. Jag vet inte. Min sing and song writer lärare säger att det är hans vanligaste svar: Jag vet inte. Och jag önskar att jag skulle kunna svara det oftare. Men jag känner alltid att jag vill ha svar! Jag vill aldrig säga: Jag vet inte.


Anna; Frys!

Jag förstår mig inte riktigt på programmen som försöker få fram sveriges bästa röst! För hur ska det gå ihop? Dessutom så finns det en väldigt stor skillnad på bästa röst, intresssantast röst, orginellast röst osv. Därför tycker jag att alla de här programmen är lite b pågrund av det.
Men om man skulle säga vem svergies bästa röst är, vem skulle det bli? Nej, jag tycker inte att jag har svergies bästa röst! Jag tycker att jag sjunger helt okej men det spelar inte riktigt någon större roll. Iallafall så funderar jag ofta över sådana saker. Det finns åtminstonde några röster i svergie som slår lite högre än alla de andra enligt mig! Och nu tänker jag prata om de som lever eftersom annars radas hela listan upp med evert taube och alice babs och ni vet. Men iallafall här är de namn som jag själv skulle sätta på topp tio: Tommy Körberg, Helen sjöholm, Sissel Kyrkjebo, Ola Salo, Peter Jöback, osv. Nu säger jag inte att dessa röster är de jag lyssnar mest på, som är intressantast eller någonting sådant. Men jag vet att dessa personer har en sådan röstkapacitet som slår väldigt mycket annat.
Jag har alltid facinerats av Ola Salos röst. För han kan ta varenda ton känns det som. När jag hör honom vet jag att jag aldrig kommer få höra en falsk ton från honom, för han sjunger aldrig falskt. Och han kan gå jättelångt ner och låta som en ritkig bas samtidigt som han sjunger en av de högsta falsetterna jag vet. egentligen påminner Ola och Peter Jöbacks röstkapacitet mycket om varandra, bara det att Peter låter väldiggt mycket mer feminin än Ola och han wailar bort en hel del också. Därför får både Ola Salo och peter jöback finnas med i min kategori på svergies bästa röst.
Men sveriges bästa röst är nog sällan sveriges mest intressanta röst! Jag tycker Håkan har en intressant röst, Salem al Fakir har defititivt en intressant röst, Anna Järvinen, Annika Norlin, osv. Men dessa är ju de som jag faktiskt lyssnar på mycket mer till vardags än de andra. Vilket kanske visar just att det är de intressanta rösterna som spelar roll. Så jag tror inte riktigt på programmen för jag tror att de intressanta rösterna måste få hitta sin väg själv och inte bli puttad ut i rampljuset.

När mitt hjärta är fullt av bekymmer
gör din tröst mig glad.

Ps 94:19

Jag vill ha en tidsmaskin som kan frysa alla till is för en stund. Så att jag kan få ta mig tid och bara ta det lugnt. För när jag är sjuk så blir jag bara stressad av att inte vara i skolan vilket gör att jag aldrig blir frisk.

Varför lever varenda en här omkring med massa stress? Och ingen ändrar någonting även fast än alla lider. Det finns nästan ingen som kan påstå sig leva utan stress, men det är ingenting som förändras ändå. Pågrund av ett kravfyllt samhälle. jag blir galen av det. Jag klarar knappt av att ständigt vara stressad. Så dags att ta det lugnt istället.

Jag orkar inte.

Tänkte på en sak igår. En kärlekslåt som jag alltid tyckt mycket om som jag helt enkelt fann en annan mening till i mitt huvud. Fint att kunna få se lite skillnad på låtars mening då och då för att de ska kunna få nytt liv. Men jag har verkligen aldrig kunna ändrat mig så här om någon låts mening. Men igår gjorde jag det.

Du är det finaste jag vet
när allt annat känns falskt och fel
...
och det är så jag säger det
du är det finaste jag vet!

En kärlekssång, men ingen säger till vem. För mig så kunde jag rikta refrängen till Gud. Vilket var väldigt fint. Jag undrar om någon annan i den där stora publiken tänkte som jag. Men det skulle jag väl ändå inte tro! Nåja, jag tyckte iallafall att det kändes bra att inte alltid behöva förknippa varenda kärlekslåt med någon avdankad förälskelse!

I thoght you said summers gonna take the pain away?

Have you ever had the feeling that no one really knows, what you're all about
and when you try to tell them they all got things to do, tonight.




I miss my summer.

(men bara tre och en halv månad kvar till jul, vilket betyder bara två och en halvmånad tills pynttime!)

Jag vet att Gud finns när jag ser blommorna. Jag vet att gud finns när jag får regndroppar på min kind. Jag vet att Gud finns när jag umgås med min vän som jag bett om så länge. Jag vet att Gud finns när jag har fantastiska dagar på kulturama. I mitt liv existerar inte frågorna "om gud finns". Utan snarare "Vem är denna gud?". Vem är den här Guden som jag har blivit så beroende av. Vem är han, varför ville han ha mig...Det är det jag inte förstår. Men jag vill så gärna, så, så gärna förstå det bättre! Så om någon har en förklaring. Förklara det för mig.

when I see the sunshine, when I see the sunshine, when I see the sunshine, I know that there is god.
When I see the grass grow, when I see the grass grow, when I see the grass grow, I know that there is god.
When I see you and me, when I see you and me, when I see you and me, I know that there is god.

Jag var på en gudtjänts i söndags och det var en riktigt bra predikan. Det är oftast bra. Men ibland kan det vara den där känslan av att man mycket hellre skulle vara någon annastans. Så var det inte.

Pastorn pratade om girighet. Efter gudtjänsten kände jag det som om jag ville skänka allt jag någonsin ägde till barnen i afrika. Men det som egetnligen fångade mig mest var att han pratade om ordet "förnöjdsamhet". I vårt samhälle så har det ordet nästan blivit ett dåligt ord. Det är nästan fult att säga att man är förnöjdsam. Man ska alltid vlja ha mer, bli bättre på saker och ja hela tiden sträcka sig till nya gränser. Ganska konstigt egentligen. En dam som satt bakom mig den söndagen sa att "förnöjdsamhet" var det vackraste ord hon visste. Jag hade aldrig någonsin tänkt på det ordet. Kanske för att jag nästan aldrig hört ordet nämnas. Men jag förstod vad hon menade. T'änk vad vackert det egentligen är. Att få vara nöjd. Med sig själv, med det man har, med allt! Jag tror att ganska få når denna förnöjdsamhet. dessutom tror jag att fler mindre rika når det än de rikaste. För om du tjänar pengar, vill du bara ha mer och mer och mer. Du blir aldrig nöjd.

Jag måste verkligen lära mig att bli förnöjdsam. Jag vill alltid ha mer och mer. Men så beslöt jag mig i söndags för att jag inte ska jobba någonting i höst. jag har lagom med pengar, så att jag klarar mig. Så varför utmana ödet och utmana att jag kanske kollapsar i år igen, mot att få massa mer pengar. nej, så ska jag verkligen inte göra i år. I vår kanske jag jobbar men jobb känns på något märkligt sätt inte längre lika viktigt. Jag orkar inte bry mig om att ständigt ha rätt kläder och förnya garderoben. Utan det får bli som det blir.

LÄS OCH TYCK TILL!

Vad är grejen med de ideal som finns? Jag förstår dem inte och jag undrar hur många som förstår dem. Pratade med en vän igår och han nämde att killar har lika mycket press på sig att gå till gymmet och ha sexpack, som tjejer har att vara pinsmala med stora bröst. Intressant egentligen, för jag tror att vi tjejer mest tänker på oss själva och att killarna kanske gör det samma. Men i slutändan bryr sig tjejer inte såå mycket om en kille gymmar varje dag och killar bryr sig inte så mycket om att deras tjejer ska vara pinnsmala och ha stora bröst. Men ändå så finns det massvis med killar och tjejer som mår skit för att nå upp till våra ideal. Eller de är så klart inte våra ideal. De är idealen som meddelats till oss under vår uppväxt. Och jag förstår inte varför vi alla håller fast vid det trots att så många mår dåligt pga dem.
Jag uppmuntrar hela tiden till idealen tillsammans med mina vänner. Vi tjejer är ganska så skickliga på att sänka killar om de inte ser muskulösa ut. Och även om det inte spelar så stor roll för mig om min kille har magrutor eller inte så är det nästan inte okej att säga det. För idealet är ju att man ska vilja ha en kille med magrutor. Jag vet inte om det är så att killar sitter och jämför oss tjejer men det kan nog mycket väl vara så! Det är ju faktiskt ett ideal för killarna att vilja ha en supersmal tjej.
Men för alla er tjejer: Jag har pratat några gånger med mina killkompisar, och ganska noggrant frågat om de tycker att den perfekta tjejen är pinnsmal, super snyggt sminkad och har sjukt stora bröst. Men de har aldrig svarat ja. De har ofta nämnt någon tjej som inte alls är det där som då skulle kunna vara den "perfekta tjejen". Men samtidigt har det verkat på dem som om de inte är den "perfekta tjejen" de vill ha, utan den tjej som är mest sig själv. Den tjejen som vågar vara sig själv och den som visar sig vara den rätte för just den killen.
Och ja, detsamma gäller nog för er killar. Vi tjejer(nu talar jag för de jag pratat noga om med detta och inte alls om alla) är inte ute efter den med snyggast kropp. Visst brukar vi skämta och säga att sexpack alltid är ett plus men när det kommer till kritan, är det ens personlighet som avgör allt. Du kan vara hur snygg och muskulös som helst men om du bara är på gymmet hela tiden och är otrevlig av att du är trött efter gymmandet, kommer du ju inte få en tjej. Det lockar inte precis. 
Varför beslutar vi oss inte bara för att skippa idealen. Gud har skapat oss till de vi ärll inte att vi ska förändra oss. Däremot är det ju alltid bra med en god hälsa men det är sällan det som vi är ute efter när vi strävar efter idealen.  Jag har bestämt mig för att strunta i idealen, eller åtminstone försöka. Är du med mig?



Hm...Vackert!

Satt och hittade detta gamla blogginlägg, eller snarare en berättelse. Tänk va. att någonting man skrev för ett år sedan som inte spelade så stor roll, kan röra en på djupet nu.

Hon hade gått i flera timmar nu, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den väg som hon vandrat varenda dag nu i snart tio år var som bortsuddad ur hennes minne! Varför kunde hon inte hitta? Hon hade frågat människor om vägen, men alla hade skakat på huvudet och gått vidare. Hon hade försökt ta upp sin mobiltelefon och ringa sin pappa, men på mobilen fanns inte hennes appas nummer. Endast tre nummer fanns, och de var nummer som hon själv inte hade lagt till. Vilka skulle hon döpa till "vägskäl", "frågor" och "sökande". Nej, inte var det hennes nummer heller. Hon suckade för hundrade gången och fortsatte gå. Men vart?

Julia var flickans namn. Den sextonåriga flickan som gått vilse under dagen. Julia hade i sitt huvud tusentals tankar. alla människor går vi och bär på tusentals tankar, men det normala för en människa är att av dessa tusen tankar, ta fram cirka 200 att fundera på medan man gömmer undan, och slutligen glmmer bort de andra 800. Men inte Julia. Hon gömde endast 200, vilket betydde att hon funderade på 800 av sina tankar. Och visst, Julia överstimulerade sin hjärna men hur kunde hon göra något annat. Hon var ju bara tvungen att fundera på det hela. Om hon log mot en person på stan och personen inte log tillbaka, kunde hon omöjligen låta bli att fundera över varför. Tanken kunde följa med henne hela vägen hem till sig, och även på kvällen kunde tanken förfölja henne. Julia själv hade inte mött anledningen till detta beteende ännu, men att hon ville bli av med det, det visste hon allt. Julia var snäll, men inte genom snäll. Hon hade själv sagt några elaka saker då och då till människor som hon sett ned på. Men framför allt för att passa in. Det var Julias största önskan, hon ville passa in. Hon ville inte sticka ut, hon ville vara som alla andra. Men det var hon inte. För hon stack ut. Ingen hade så stora höfter som henne, så starka åsikter, eller ens så mycket fritid. Om hon nämnde i sin klass att hon läst en bok dagen innan besvarades hon med en drös av förvånade och chockade blickar. De andra i hennes klass hade vänner. Det hade hon med. Fina vänner, men förstod de henne, nej. Det kände den Julia hon spelade, inte den Julia som hon egentligen var. Men vad kunde hon begära av dem? Om hon inte visade vem hon var hur skulle de då kunna lista ut det hela. Nej, för dem var hon bara den enkla, blonda, blåögda flickan, som alltid fanns till hands när man behövde henne. Men för Julia, var det inte alls hur hon egentligen var.

Det började bli kallt och fler och fler människor drog jackorna omkring sig. Regndropparna började sakteligen bli fler, och en liten sipprande ränna bildades omlott med trottoaren. Julia hade sin mörkblå jacka tätt knäppt på sig, och hon drog fram en randig halsduk ur den mörkbruna väskan. Ett barn sprang förbi henne i sådan hast att hon var tvungen att snurra runt ett varv för att hålla balansen. Efter barnet kom en pappa med en liten jacka i högsta hugg. Julia hörde honom ropa ett namn men det namnet gick in i ena örat och ut genom det andra. Efter en stund tröttnade hon på att springa runt och leta utan satte sig helt enkelt ner på trottoar kanten. Det gjorde henne ingenting att hon blev blöt om baken, hon orkade inte bry sig. I den lilla stad hon bodde i kunde man tycka att hon borde känna igen någon men hon såg inget bekant ansikte alls. Och trots att hon varit överallt i hela staden, kände hon inte igen sig där hon var just nu. Det kändes som om hon bytt plats med en människa och kommit till andra sidan jordklotet. Det som hänt innan på dagen kom hon inte ihåg. Hon mindes att hon vaknat på morgonen och att hon nu hade gått så länge att hennes fötter började domna bort. Hur länge skulle hon behöva vandra innan hon hittat rätt?

Plötsligt kom en dam förbi passerande, och hon stannade sakta till och backade bakåt dit Julia satt. Julia kände inte igen henne så hon sa inte ett ljud. Men kvinnan däremot lutade sig fram och sa "Goddagens, hur var det här då?". När kvinnan sedan satte sig brevid Julia, och Julia tydligt kunde se hur hennes fina vita kappa blev grå runt sittdynan så svarade hon "Jo, jag vet inte riktigt fakiskt. Jag hittar inte riktigt". Kvinnan tittade nyfiken på henne "vad är det du söker då?" Julia svarade med ett tyst tonfall "Vägen hem". "Vilken väg?" Julia tittade förbryllat på kvinnan som inte verkade ha en aning om att hon svarat underligt. När Julia såg på henne smålog hon bara. "Vägen hem till mig, den rätta vägen". Kvinnan log återigen och greppade taget om Julias hand. Hon frågade sakteligen " Vilka i denna värld älskar du mer än allt annat? Vilka personer betyder mest för dig i hela världen?" Julia tänkte först svara sina vänner men ändrade sig och sa istället "Mina föräldrar?" och inväntade ett svar. Kvinnan svarade inte utan byggde på Julias svar "Om de nu betyder mest i hela världen, och du vet att de älskar dig, vad spelar de då för roll hur andra ser på dig?" Trots att kvinnan bytt satmals ämne så tänkte Julia inte på det. Hon var för upptagen med att tänka över vad kvinnan sagt. Det var så sant det som hon sa. "Varför vill du passa in, Julia? Se dig omkring. Är några av dessa människor identiska med varandra? varför vill du då vara som alla andra?" Julia gav inget svar på den frågan heller utan satt tyst och funderade. "Gå hem nu Julia" Sa kvinnan och släppte handen. "men jag hittar ju inte hem" "Ring din far då!" "Men jag har inte hans nummer". Kvinnan suckade och såg Julia rakt in i ögonen. I flera sekunder mötte de klarblå ögonen de suddigt gröna. "Av de tre nummer du har på din mobil, så finns det bara en person som har svaren förstår du väl! Alla leder hem till din far!" så gick kvinnan igen och Julia smålog åt den gråa fläcken på hennes kappa. Hon tog upp sin mobiltelefon och valde numret "sökande". Efter endast en signal svarade hennes pappa. "Som jag har letat efter dig Julia, var har du varit?". "Snälla pappa, bara kom, jag vill komma hem". Julia hörde ett klickljud och inom bara någon minut körde hennes pappas volvo in på gatan där hon satt. Hon sprang så snabbt hon kunde mot bilen och möttes halvvägs av sin far. I deras kram fanns både tårar och glädje men framför allt en sådan otrolig lättnad. "Åh, Julia, jag har letat överallt efter dig! Kom nu åker vi hem". Så steg både fadern och Julia in i bilen och körde iväg. De körde hem.

Aldrig mer såg Julia ned på sig själv eller på andra. Aldrig mer gick Julia vilse. Aldrig mer var hon osäker på vem hon skulle ringa. För hon visste vart hon skulle vända sig när hon inte kunde hitta, eller inte visste rätt väg. Hon hade sin pappa tillgänglig för alltid. För alltid fanns han där för henne. Men aldrig skulle Julia få veta vem damen i den vita kappan var. Det skulle förbli ett mysterium för all framid. Men det är alltid tillåtet att gissa!

Jag har inte den starkaste tron i världen. Jag kan inte räkna gångerna som jag stått för mig själv och tänkt: Vad är det jag har inbillat mig egentligen? Men jag har ändå en tro. För annars skulle jag inte be, annars skulle jag inte stå upp för det jag gör. Men det är så svårt ibland. Jag är inte en av dem som har upplevt mest saker. Några av mina vänner har upplevt Gud så nära att det inte finns något tvivel om att det var Gud. Men inte jag. Jag kan inte alltid förstå varför jag inte har fått uppleva det, när det har känts som om jag var i behov av det. Men det är just det, jag ska inte kunna förstå allt. Jag ska inte kunna veta exakta Guds planer. Det finns säkert någon bra mening med varför och varför inte. Men det kan vara svårt att leva med sin tro, när man inte vet svaren på de där frågorna. Men det är ju jsut det. Det är en tro. Det är inget konstaterande faktum, ingenting som alla vet och som är helt och hållet bevisat. Jag har inte sett Gud. Men jag tror på Honom. Jag tror att Han finns där. Någonstans inom mig finns en längtan som nästan krossar mitt hjärta när jag säger att Gud inte finns. För den längtan handlar bara om Gud och om mig. Det är en skatt som så ofta påminner mig om vem jag är. Vad jag borde göra och vad jag inte borde göra. Jag vill alltid reflektera mig själv i Gud men ibland räcker jag inte till. Jag har alltid vetat att Gud finns. Det har alltid funnits som en självklarhet. Det jag tvivlat och tvivlar på är om han vill ha någonting alls att göra med mig. Om han inte istället vill ha alla de där som har upplevt honom på nära håll. Men det är just det. Gud har kallat mig. Det finns ingen annan som kan ta min plats i hans plan. Liksom det även beskrivs i Narnias tredje film. Om Lucy inte levt hade inte familjen någonsin kommit till Narnia. Och utan mig hade det som jag gjort aldrig skett. På gott och ont.

Detta var bara några av mina tankar som bubblade över. Någonting som rör sig i mitt huvud mycket.

Jag gillar inte alls när livet slår till. När verkligheten kommer med dunder och brak mot mig som inte har någonting att skydda mig med. Nu väljer alla -95 gymnasium. De fick igår reda på var de kom in. Jag minns detta datum allt för väl från förra året...Jag blev så otroligt glad. och varför skulle jag inte varit det. Jag hade ju kommit in på Rytmus.

Att armbåga sig fram är ett känt uttryck. Som ofta används när någon ska beskriva vad som behövs för att bli känd.

Men jag har en viktig fråga till er alla. Är man misslyckad om man inte ger allt? Jag väntade med att byta så länge från rytmus för att jag var rädd att jag inte ville ge upp min dröm. För det kändes som om det var vad jag gjorde. Så fort jag skulle bestämma mig för att min dröm inte var värd lika mycket som att jag kunde stå ut med att tre år inte må på topp, så kunde jag lika gärna släppa drömmen. För jag hade fått lära mig att en dröm, för att göra den sann, måste man göra allt! Man kan inte backa någonstans utan man måste ge allt!

Men är det så vi vill ha det? Att man ska behöva ge exakt allting.  Blir inte vi människor extremt hårdhudade då, kanske lite för hårdhudade till och med. Om vi alla ska börja sätta våra drömmar framför allt: Hur vi mår, de vi umgås med och deras drömmar. Vad skulle det då bli av oss. Skulle vi inte då bli ett känslolöst och kallt samhälle som bara handlade om framgång? Och om det då skulle bli så, skulle det då vara värt det? Är det inte bättre att var och en gör som de vill...

Men det är just det. Var jag för svag för att stå ut. För svag för att verkligen genomföra min dröm?

Men nej, det var jag inte. Snarare hade jag vett i skallen. Om jag någonsin blir musiker vill jag bli det på mina villkor. Jag vill inte gå runt och må dåligt i alla år som jag är musiker. För det var en av faktorerna som gjorde att jag bestämde mig: Musiken började bli tråkig.

Så nej, jag tycker inte att man är misslyckad om man inte ger allt. Jag tycker inte att man måste sätta sin dröm framför allt för att vinna. Jag tror inte på att man alltid måste armbåga sig fram för att bli någonting. Vad tror ni?

Nu har de åkt. Mina systrar. Känns lite märkligt att bo i ett rum helt själv med tre sängar i. Framför allt när sängarna fortfarande är bäddade och ligger så där slarvigt så att man tror att någon bor där. Nu ska de vara i stockholm i en månad och jag här. Alltid lite tråkigt när någon åker, som man kan ha ganska så trevligt med.




Mmm, vackert ;-.)

Jag förundras över det om och om igen. På ett sätt blir allting så tydligt när man tänker i efterhand. När någonting ska förändras. Under jobbtiden har sommaren kommit och jag har knappt hunnit med att märka det. Det nästan svindlar till i huvudet då jag tänker på vad som skett i naturen och i livet. Jobbet är avslutat men lkvar var då alla farvälen. Jag har svårt för dem, samtidigt som jag gillar dem. Att säga hejdå till någon är både att skiljas från personen, men även att faktiskt då känna hur mycket personen betyder genom att känna hur mycket man kommer sakna den. Det är lite som det där, du inser inte vad du har förrän det är försent. Nog är det så ändå, att vi inte riktigt inser vilka som betyder riktigt mycket förrän man ställs i situationen då det känns som om de ska försvinna.

Att känna sig älskad är något av det vackraste som finns. Det måste vara den härligaste känslan i världen faktiskt. Jag tror att många som mår dåligt i världen är en känsla av brist på kärlek och älskande. Men idag har jag umgåtts med fyra högljudda, stökiga, sega, ickebestämmande sig tjejer som gör att jag känner mig så fantastiskt älskad! Jag bubblade av kärlek när jag hade kramat om dessa då jag faktiskt kände deras kärlek bara sprudla igenom mig. Det är någonting man inte känner varenda dag.

Att säga farväl kan vara jobbigt. Men det flesta saker osm är jobbiga för ofta något gott med sig.